Musiken är bryggan när Eimer spelar i dur

– Min fru Barbro har drabbats av Alzheimer och bor på Tallgården i Grillby. Jag har märkt att musik är bryggan som för henne bakåt till den aktiva tiden, och detsamma gäller nog för de flesta som drabbats av demens.

Paret Boman har bott i Enköpingstrakten i ett halvt sekel. Först sommartorpet på Thoresta under 15 år, innan Eimer och hustru Barbro köpte gården i Uppeby söder om Grillby 1983.

– Här störde jag i alla fall ingen när jag lärde mig hantera durspelet i somras. Tror att det lät förfärligt innan jag fick ordning på knapparna.

Antagligen är Eimer Boman kritisk i överkant. Två stora intressen har nämligen följt honom genom åren. Det ena är foto, och den andra är just musik. I unga år hade han till och med en kvintett som spelade på fester och utedansbanor.

– Mitt instrument är egentligen gitarren, men med åldern har fingrarna kroknat så det låter inte som det ska. Pianodragspel är inte så svårt, men det är alltför tungt så det blev som det blev – det lilla, behändiga, men mer svårspelade durspelet med knappar.

Alla människor har en historia att berätta, så även Eimer Boman, lokalt känd från pensionärsföreningen SPF Grillby. Eimer kommer från det som brukar kallas enkla förhållanden, och kanske till och med enklare än så:

– När jag var liten skiljde sig mina föräldrar. Av olika skäl kunde ingen ta hand om mig, så jag hamnade på ett ålderdomshem, jag en liten fyraåring, i väntan på fosterhem.

Några år senare var familjen återförenad, men det var fattigt i den lilla byn Enånger i Hälsingland. Pappan ville inte att Eimer skulle bli skogsarbetare som han själv varit, utan sålde sitt dragspel för att sonen skulle få respengar till Stockholm och en morbror där.

– Jag fick avbryta skolan i sjätte klass, men hade ändå tur. Morbrodern tog med mig till det som senare blev LM Ericson där jag fick bli lärling.

Eimer gillade fotografering och sparade ihop till en bakelitkamera av enklaste sort.

– Den kostade 11 kronor och 40 öre vilket var ungefär en veckolön. Men jag hade snart tjänat igen pengarna. Jag fotade arbetskamraterna och sålde bilderna till dem.

Det hela ledde till jobb hos ett par fotoateljéer.

– Jag fick lära mig ljussättning och porträttfotografering, men det blev mycket arbete i mörkrummet. Fotografen jobbade fortfarande med ett svart skynke över sig och den stora kameran, så det var evigheter från dagens digitala teknik.

Eimer är en god berättare, en egenskap som han får användning för i pensionsföreningen där han som vice ordförande ryckt in som ordförande. Möjligen har han berättat historien om vad som hände i nämnda mörkrum en sen lördagseftermiddag:

– Jag skulle framkalla tolv glasplåtar i storlek 13 gånger 18 centimeter, men hade städat och råkat byta plats mellan tankarna för framkallning och fixering. Alla plåtarna blev genomskinliga som glasrutor. Det blev till att jaga ifatt brudparen och göra om jobbet igen.

Eimer lämnade fotoateljén för lumpen. Efter muck väntade ett jobb som resande försäljare för kamera- och filmgrossisten Fuji:

– År efter år körde jag motsvarande ett varv runt jorden, och slet ut några bilar. Den bil jag har nu kan vara den 40:e i ordningen. Men jag har haft roligt, prövat på en hel del, och har bestämt mig för en sak: Att inte dö nyfiken!