Fredrik är en glad, öppen, supertrevlig person, och efter bara en kort stund känns det ungefär som om han vore en kompis gulliga lillebror. När han dessutom serverar något så ohippt som kokkaffe (kokkaffe!) till de himmelska kanelsnurror han själv bakat, är han inte långt från att vinna mitt hjärta totalt.
Trots att han bor i Rångsta sedan tio år är han egentligen stadsgrabb, född och uppvuxen i Sala backar.
– Men jag tillbringade mycket tid på landet som barn, hos mina farföräldrar som hade bondgård på Väddö, och som sommarbarn hos en familj i Sandbro, Björklinge. Med facit i hand hade jag en fantastisk uppväxt. Jag har hoppat i hö och kört traktor, och jag vet varifrån mjölk kommer, skrattar han.
Fredrik gick livsmedelsteknisk linje och tänkte bli kock. Han arbetade på olika restauranger, men det var ont om jobb i branschen, så han fick tänka om.
– Eftersom jag tycker om människor blev det vården, säger Fredrik Dürichen, som först arbetade på Johannelundsgården och sedan Karl-Johansgårdarna. Som 20-åring fick han tjänst på Snickarens servicehus. Där jobbade han i flera år samtidigt som han läste in gymnasiets tredje år. En kort period jobbade han med förståndshandikappade och gick sedan en undersköterskeutbildning. Han arbetade på Ramunds servicehus och gruppboendet Midgård.
– Då bodde jag på Rundelsgränd men längtade intensivt efter ett hus på landet.
För tio år sedan flyttade han hit.
– Det gick fort när jag väl bestämde mig. Innerst inne skulle jag vilja bo ännu mer för mig själv, men man kan inte få allt här i världen, säger Fredrik Dürichen och gosar kärleksfullt med katten Fiffi. Här finner han ett lugn, och här kan han tillåta sig att bara vara.
– Jag stöter på så mycket tragik och trasigheter på jobbet att jag har ett behov av att bara njuta av tillvaron. Jag är en otroligt hemmakär person som trivs bäst här i huset.
Det var för 3,5 år sedan Fredrik bytte yrkesbana.
Att söka sig till kriminalvården hade tidigare inte funnits i hans tankevärld även om han är genuint intresserad av kriminalitet och har följt ett flertal rättegångar.
– Flera vänner tyckte att kriminalvården skulle passa mig. Själv hade jag resonerat som så att fritidsintresse och arbetsliv inte alltid går hand i hand. Men jag tänkte: varför inte?
Efter en omständlig intervjuprocedur fick han chansen att gå en intern utbildning till kriminalvårdare i Örebro, dit han veckopendlade. Under tiden hjälpte vänner honom att ta hand om huset. Fredrik är en vänsäll person med stort kontaktnät; handfull nära vänner kan han ringa ”närsomhelst på dygnet”.
– Jag är singel. Kärleksrelationer är inte riktigt min grej.
Våren 2013 förändrades Fredriks liv radikalt: han upptäckte tjusningen med att träna. När han slutade röka gick han upp i vikt, och nattjobb med dåliga matvanor gjorde sitt till. Så han tog tag i sin hälsa, lade om kosten och började stiga upp kvart över fyra för att simma en kilometer innan jobbet. På lunchen kör han crosstrainer eller cirkelträning, och noterar noga sträckor, tider och resultat. Resultatet har blivit en viktförlust på 33 kilo under ett år.
Efter utbildningen fick Fredrik en tjänst på häktet i Uppsala.
– Då visste jag inte hur en cell ser ut från insidan. Men det blev så bra, och så rätt! Jag älskar mitt arbete och stormtrivs även om lönen är lägre än den jag hade tidigare. Jag är på jobbet inte för att döma utan för att ta hand om personer som befinner sig i en påfrestande situation. Jag lyssnar och finns till, säger Fredrik som ändå har blivit lite luttrad:
– När jag började på häktet trodde jag inte att det fanns människor som faktiskt är monster.