Efter en svacka är gnistan för sporten tillbaka och nu siktar han på sitt tionde Paralympics i Rio de Janeiro 2016.

Kollegerna på Sveriges Olympiska kommitté möter upp Jonas Jacobsson utanför Stockholms stadion för att gratulera till 50-årsdagen. Samtidigt passar de på att lyckönska mästerskytten till hans beslut att delta i Paralympics nästa år, vilket var långt ifrån givet.

­– Jag har tvekat i fem, sex år för att jag har haft svårt med gnistan. För att göra bra ifrån sig måste den vara hundra procent. Men efter spelen i London 2012 fick vi nästan ett helt nytt lag vilket gav ny energi, säger Jonas Jacobsson.

Men det handlade inte bara om gnistan, utan även hälsan. Njurarna har inte fungerat som de ska.

– Ända sedan jag föddes har jag haft fel på dem. Och det har blivit sämre. Men för bara någon månad sedan visade proverna att prognosen har vänt. Värdena har till och med blivit bättre.

Spelen i Rio de Janeiro nästa år blir Jonas Jacobssons tionde på raken. Det första var 1980 i Arnhem i Nederländerna, då han som 15-åring tog sitt första paralympiska guld. Därefter har det blivit guld hela vägen - totalt sjutton stycken - och därtill fyra silver- och nio bronsmedaljer, samt ett stort gäng VM-, EM- och SM-medaljer.

2008 prisades han med Svenska Dagbladets bragdguld.

– Det är jag stolt över. Jag är också stolt över att ha varit på topp så länge. När jag gjorde mitt första Paralympics spelade Björn Borg fortfarande i Wimbledon.

Hur har du gjort för att hålla dig kvar?

– Det handlar mycket om tur och planering, men också om att hitta balansen så att man inte fullständigt bränner ut sig. Det är viktigt att träna mycket, men det är också viktigt att vila. Det har jag gjort genom att göra andra saker.

Hit hör jobbet som mentor på SOK, där han bland annat tränar skidskyttar på att pricka rätt. Jonas har också uppdrag som föreläsare, ofta tillsammans med sin fru Aja Lind. Hon jobbar inom näringslivet och makarna bollar idéer med varandra.

– Vi är ett team. Vi pratar ofta om att vi är så lyckligt lottade. Jag är stolt över henne, skriv det så blir hon glad.

Kan du aldrig känna att det är motigt och kanske till och med orättvist att du föddes med ett handikapp?

– Nej, det har aldrig varit så. Kanske är det tack vare mamma och pappa. De har uppfostrat mig som vilket barn som helst. Men de har också fått fajtas en del. Som när jag skulle börja i den vanliga, lokala skolan. Då kom det hem folk till oss från någon skolmyndighet och sa till mina föräldrar att de måste göra ett intelligenstest på mig innan jag fick börja. Pappa sa att "man inte gjort något test på deras andra barn och det skulle inte göras något test nu heller". Sedan var det färdigdiskuterat.

– Men så klart har jag fått slita ganska mycket för att hamna där jag är nu. Det har inte varit någon räkmacka. Men så är det för alla.