Lars Mellgren är en trygg, avspänd person med klurig humor som sätter myror i huvudet på mig mer än en gång under intervjun. Här i Skogsblomman har makarna Mellgren bott i sju år, och varenda möbel, konstverk och pryl ingår i makarnas gemensamma minnesbank.
Lars är urgöteborgare och växte upp intill Slottsskogen. Hans pappa var försäljningschef på Philipson och hans mamma hemmafru. Den unge Lars tyckte om att fiska, jaga och kappsegla, och några minnesvärda somrar arbetade han som gast på en lustjakt.
– Jag är uppväxt med Torgny Segerstedt och antinazismen, och det har präglat mig genom livet. Alla former av diskriminering av människor stör mig alldeles fruktansvärt, säger Lars, och berättar att Segerstedts ingick i familjens umgängeskrets.
– Min farfar som var fransk konsul var ivrig antinazist och avskydde allt som var tyskt, eller ”tiskt”, som man sade, säger Lars, och tillägger med glimten i ögat att farfars schäfer och Segerstedts båda grand danois-hundar däremot aldrig kom överens.
Lars utbildade sig till strategiskt till folkskollärare, och arbetade som sådan ”i ett par år norr om Polcirkeln”. Därefter läste han na-ämnen i Uppsala: limnologi, kemi med mera. Han arbetade sedan som limnolog i många år. Han och hustru Anne, som sitter med under intervjun, har varit gifta i 56 år och flyttade till Uppsala i samband med giftermålet.
– Under alla våra år tillsammans har jag inte lagat mat en enda gång. Lars lagar mat som en gud. Själv röjer jag upp efteråt, säger Anne.
– Pappa och farfar var båda roade av matlagning. Farfar introducerade det franska köket i familjen.
Parallellt med arbetet som limnolog arbetade Lars som värderingsman åt bland annat Stockholms och Uppsala handelskammare.
– Som pensionär fick jag dispens som värderingsman och jobbade tills jag var 78, säger Lars. De limnologiska konsultuppdragen avtog med stigande ålder efter pensioneringen, men värderingsuppdragen ökade.
Makarna var båda engagerade i bildandet av Uppsalaavdelningen av Emmaus 1961. Det största projektet riktade sig till handikappade barn i Gambia.
– Filantroper är egentligen de värsta egoisterna. Jag kände ofta så när vi var nere i Gambia, där vi byggde upp en ortopedisk verkstad och levererade hjälpmedel. Är vi här för de handikappade barnens skull eller för vår egen? – för glädjen att kunna göra något för barnen var stor.
Lars har jagat i många år och har fortfarande bössorna kvar. Några hundar finns däremot inte längre i huset – till båda makarnas saknad eftersom de haft hund i alla år.
– Som jägare längtar jag väldigt efter en tax.
I tio år var makarna Mellgren delägare i Uppsala Stadsauktioner. Men konkurrensen blev för stor när Knut Knutson kom i gång med Uppsala Auktionskammare.
I dag är Lars egenföretagare i värderingsbranschen. För 25 år sedan startade han Firma Lars Mellgren, och beger sig varje dag till det nyöppnade kontoret i centrala stan. Där värderar han konst, möbler, och böcker på uppdrag från sterbhus, försäkringsbolag och juristfirmor. Jag frågar hur mycket han egentligen jobbar, och han höftar obesvärat till med ”halvtid”, varpå hustrun omedelbart teaterviskar:
– Mycket, mycket mer än så.
Just nu är Lars sysselsatt med att katalogisera sin antika barnbokssamling.
– Inget av barnen vill ha den, så jag ska sälja den. Begreppet samlare håller visserligen på att försvinna, men än finns det bokälskare kvar här i världen.
Lars håller sig och sina ben i form genom att åka till Sätra Brunn någon gång i veckan för att ägna sig åt vattengymnastik.
– Jag har den stora glädjen att få åldras nerifrån. Benen är dåliga – jag skulle vilja ha nya i födelsedagspresent – men huvudet är bra.