– Minnet av flykten är inget att fira. Men 19 september är ett datum värt att minnas och högtidlighålla.
Hon var sju år när första ryska ockupationen avlöstes av den tyska. Familjen hamnade i ryssarnas kanoneld i staden Tartu.
De gömde sig i en källare i veckor innan de flydde ut på landsbygden,
– Jag såg hur kommunistiska kollaboratörer hängde i lyktstolpar utefter vägen.
Hösten 1944 återkom ryssarna. Helga minns familjens Europakarta med fronten uppnålad med blå ylletråd.
– Där kunde jag se hur den närmade sig i zigzag.
1944 bodde familjen i Pärnu, där fadern var överjägmästare. Läget var kritiskt; högre tjänstemän, akademiker och intelligentia likviderades eller skickades till Sibirien,
Hennes pappa köpte plats till familjen på en pråm – för en förgylld väggbarometer och en låda brännvin. På kvällen samlades flyktingarna. Stämningen var orolig och spänd. Men Helga förknippade Sverige med apelsiner, för en vän hade en gång bjudit henne på en svensk apelsin.
– Jag tyckte det var synd att lämna min farmor och mina två halvvuxna kycklingar. Men vi skulle ju inte vara borta så länge.
Flykten blev dramatisk. Båten läckte, motorn tredskades, de fastnade i vass och sandbankar. Den mutade tyska brovakten som fått en halv gris för att titta åt annat håll när pråmen passerade, hann gå av skiftet eftersom de blev försenade.
På Fårö togs de emot av kustbevakningen, och barnen bars i land på starka armar. Familjen bodde sedan ett år i flyktingläger. Vännen som bjudit på apelsinen kom själv aldrig hit utan drunknade i Östersjön med hela sin familj. Efter lägeråret bosatte de sig familjen på Adelsö, och hon fick börja fyran.
– Första året satt jag längst bak i klassrummet och ritade och räknade. Jag kunde ju inte svenska. Men jag blev jätteduktig på att rita.
Den första generationen ester i Sverige strävade till varje pris efter utbildning. Deras barn skulle bli läkare och ingenjörer.
– Värst var det för de unga som var humanister. ”Det materiella förgår, men det man har i huvudet består”, resonerade mina föräldrar.
Efter studenten 1955 ville hon bli konstnär – hon har tecknat och målat hela sitt liv – eller ha något naturinriktat arbete. Pappa var inspiratören i båda fallen. Han målade själv och förmedlade kunskaper om naturen för barnen. Så när Helga visade sina alster på Konstfack uppmanades hon att söka in. Men föräldrarna tyckte att utbildningen var för lång: hon borde välja en kortare för att snabbt börja tjäna pengar.
– Jag var van vid mina föräldrars konkreta tänkande.
Eftersom hon under gymnasietiden hade privatelever i matte och tyckte det var roligt utbildade hon sig till mellanstadielärare, och jobbade 30 år i skolan.
1957 gifte hon sig och flyttade till maken Enn till Uppsala. Hon var lärare i Balingsta skola och föräldrarna kom med ägg och kakor till lärarinnan på skolavslutningarna. Efter tio år hemma med barnen började hon på Hågadalsskolan där hon jobbade fram till pensioneringen.
Under hemmaåren började Helga skriva noveller och romaner. När Estland blev fritt blev hon publicerad i sitt hemland.
Bland estniska barn och ungdomar är hon en känd författare och med anledning av Helgas födelsedag hålls en konferens i Litteraturmuseet i Tartu om hennes böcker och konst.
– Numera är jag beroende av att få skriva. Det är en stor tillgång. När jag sjunker in i skriveriet glömmer jag alla besvärligheter.