I huset i Sunnersta har han bott i 35 år, han har varit chef på Eriksbergs vårdcentral i 25 år, och är sedan 43 år gift med hustru Lilian.
Till Uppsala kom han 1968. Han tänkte inte bli doktor utan journalist för han har alltid gillat att skriva.
– Det var förstås ett speciellt år att komma till Uppsala. Jag minns att studenterna höll ett jättestort möte om Vietnamkriget i Universitets aula.
Själv anslöt han sig inte till något politiskt parti, men när han senare läste medicin jobbade han med radikala medicintidskriften Motpol.
Först läste han enligt planen humaniora, idé- och lärdomshistoria, estetik, nordiska språk och sociologi. Först därefter började han läsa medicin, först i Stockholm, sedan i Uppsala. En sommar vikarierade han på vårdcentralen i Tierp – en avgörande erfarenhet.
– Jag tyckte att det var roligt att få arbeta med både det akuta och det kroniska. Allmänläkeriet innehöll det.
Efter specialistexamen började han vid Svartbäckens vårdcentral, blev sedan verksamhetschef och distriktsöverläkare i Eriksberg. Att han blivit kvar i ett kvartssekel i Eriksberg har flera orsaker:
– Jag har haft goda möjligheter att förverkliga mina idéer. Vi har desutom haft ett bra arbetsklimat, och det har varit fascinerande att under lång tid fått ta del av många människoöden, säger Jan och berättar stolt att vårdcentralen gjort sig känd som en god plantskola för flera yrkesgrupper inom vården, och ligger högt på medicinstudenternas rating över bästa praktikplatsen. Tre kolleger har jobbat där lika länge som han själv.
– Kroniska patienter ska ha kroniska doktorer. Då kan man skapa trygghet, kommer lättare fram till en diagnos och en medicinsk behandling.
I kontakterna med patienter är tolerans och ödmjukhet viktiga begrepp för Jan Stålhammar. Han blir därför provocerad av människor som är överlägsna mot andra.
– I mitt jobb sitter jag med alla trumf på hand i mötet med patienterna. Därför har ödmjukhet i professionella relationer nästan blivit en yrkesskada. I jobbet är det viktigast att skydda dem som själva har svårt att ge ord åt sitt liv – barn, gamla, och psykiskt sjuka. Man måste vara extremt ödmjuk, ja heligare än påven.
Parallellt med arbetet har han forskat på diabetes. Efter disputationen fortsatte han forska, vilket ledde till en docentur. I dag jobbar han halvtid som läkare och tänker ägna sin ”lediga” tid åt undervisning och forskning vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap. Inom kort reser han till Kina tillsammans med några kolleger för att tala om förebyggande arbete i hälsovården.
– Det kan man göra som pensionär.
Jan Stålhammar har många intressen, däribland ornitologi. I våras reste han till Extremadura i Spanien för att titta på fåglar.
– Att få se den märkliga, drygt meterhöga stortrappen vända ut och in på sina bröstfjädrar när den spelade var en upplevelse, säger Jan Stenhammar som i oktober åker till Öland med några likasinnade för att se slutspurten när de sista flyttfåglarna lämnar Sverige. Han tycker överhuvudtaget om att vistas i naturen. I många år fjällvandrade han med hustrun i Lapplandsfjällen.
– Vi fick ”giftet” i oss då vi var unga, och har även vandrat i Dolomiterna och Pyrenéerna. Fast vi blir latare och latare. Nu har vi slutat bo i tält, skrattar han.
Jan Stålhammar har bestämda synpunkter på utvecklingen av vården. Han anser att personer med självläkande, banala sjukdomar prioriteras för högt i dag på bekostnad av dem med svåra sjukdomstillstånd.
– Någon har sagt: ”Man tar från de sjuka och ger till de snuviga”, och det är så träffande! Resurser plockas bort från kroniskt sjuka och placeras till dem som är mest högljudda. Visserligen handlar det alltid om en balansgång, men jag anser att pendeln har svängt lite för mycket nu.