Sigridur Marteinsdottir bodde i sin födelseby Sauðàrkrókur, en fiskeby på den norra sidan av Island tills hon var 21 år och flyttade till Reykjavík. Fyra äldre syskon finns kvar i hemlandet, en bror bor i Uppsala, ett syskon lever inte längre.

– Det är ingen stor skillnad att växa upp på Island jämfört med Sverige. Men på sextiotalet i en liten fiskeby, ja det var ju annorlunda jämfört med i dag. Jag var tolv år när jag fick börja rensa fisk i fiskfabriken där pappa var direktör. Jag tyckte inte om lukten men annars var det okej, säger Sigridur Marteinsdottir.

I Sauðàrkrókur fanns inga klädaffärer på den tiden.

– Vi köpte tyg och gick med det till en sömmerska. Det var riktigt pain in the ass för mig som tonåring. Jag gillade inte att prova plaggen på kroppen innan de var färdiga, sömmerskan höll ju på med nålar och man behövde stå alldeles stilla.

Hon sträcker på överkroppen för att visa hur rakt hon var tvungen att stå.

– Jag ville ju köpa färdiga kläder på riktiga klädaffärer men det fanns bara i Reykjavík. Senare kom det åtminstone outlets till Sauðàrkrókur, säger hon.

Vi träffas i Fyrislund i södra Uppsala. Där har Sigridur Marteinsdottir sin kontorslokal, hon driver en redovisningsfirma, hennes rum är fyllt med pärmar från golv till tak. Utanför fönstren sänker sig eftermiddagsmörkret snabbt, klockan är inte ens ett, men inne är det adventsmysigt med röda julstjärnor på borden och en julgran i mötesrummet. Sigridur Marteinsdottir trivs med sitt yrke och vill fortsätta att arbeta i många år till.

– Jag tänker tack och lov att jag får fylla 60. Jag är pigg, frisk och äter inga mediciner, jag är tacksam för varje år jag får. Så småningom vill jag göra det lite bekvämare och kanske jobba hemifrån för att känna mig friare. Men så länge allt fungerar här uppe så, säger hon och pekar på huvudet.

När hon var fjorton blev hon gravid och vid femton födde hon sin första dotter. Vid sjutton gifte hon sig och den lilla familjen köpte en lägenhet i hembyn.

– Alla frågade och frågar fortfarande hur det var att bli mamma så ung. Men jag tänkte inte på det sättet, jag fann mig i det. Jag kunde ju inte och kan fortfarande inte veta hur det är att inte vara mamma när man är femton år, säger hon.

Sex år senare skiljde sig det unga paret och Sigridur tog sin dotter och flyttade till Reykjavík. När hon besökte sin bror i Uppsala träffade hon sin blivande finska man och två år senare lämnade hon Island för Sverige. Då hade dotter nummer två hunnit bli sex veckor gammal. Familjen trivdes bra, i Flogsta, där de först bodde, fanns många isländska studenter och på den öppna förskolan träffade Sigridur andra unga föräldrar, mest mammor, med olika nationaliteter.

– När vi sen flyttade till Gottsunda fick jag äntligen ett jobb, som telefonist hos hyresgästföreningen. Jag hade lärt mig svenska genom att titta på Aktuelltsändningen klockan 18, den var alltid textad. Jag läste också mycket för barnen, ofta på svenska, det var viktigt för mig att de skulle få det som alla andra barn här.

Hela familjen är mångspråkig; isländska, finska, svenska, engelska, Sigridur lärde sig danska i skolan.

När hon kom till Sverige hade hon fördomar om svenskar, att de skulle vara stela och stängda.

– På isländska och på norska har vi ett ord för det, vi säger att svenskar är akkurat, säger hon samtidigt som hon med fingrarna ritar upp räta, exakta fyrkanter på skrivbordet.

Men det stämde inte. Ingen av de svenskar hon lärt känna har visat sig vara akkurat.

Det enda Sigridur Marteinsdottir egentligen saknar från Island är maten, smaken av maten. Hon berättar ömsint och med stort engagemang om köttet, om lammkött som smakar så mycket mer, blir så mycket fetare och mjukare i tonen när djuren har fått gå lösa ute på fjället. Men mest saknar hon fisken. I Sverige äter hon i stort sett aldrig det.

– Jag köper inte fisk här, den luktar gammalt, jag vågar inte äta den, bara i Göteborg, ibland. Ni fattar inte fisk här, en vanlig torsk ska inte lukta gammalt, jag vet hur färsk fisk luktar. Och om jag får tag i riktigt färsk fisk då är den så dyr att jag vägrar att köpa den av den anledningen, fisk är måndagsmat, den ska vara billig, säger Sigriður Marteinsdottir.