Ursprungligen göteborgare kom han till Uppsala för att läsa teologi. För att få ihop ekonomin började han som vaktmästare i Domkyrkan 1 april 1974.
– Jag tilltalades av att det hela tiden händer så mycket här, och trivdes så bra med de varierande arbetsuppgifterna och arbetskamraterna, så jag fortsatte här.
Bland mycket annat hjälper Björn prästen att klä sig i liturgisk skrud inför gudstjänsten, ser till att altaret är i ordning, kollar belysning och mikrofon. Många praktiska uppgifter ingår i jobbet, liksom kontakt med kyrkobesökarna. Efter över 40 år i tjänsten har han mängder av historier att berätta: om återbördandet av Swedenborgs skalle, om spektakulära gravöppningar, märkliga vigselscener och om brödbaggeinvasionen i Gustav Vasas gravkammare. En udda arbetsuppgift är att träna bröllopstärnor och marskalker att inte gå i takt.
– Om de går i takt ser det, ska vi säga, lite lustigt ut, säger han och ögonen glittrar spefullt. Sedan berättar han att högmässoprocessioner inte heller går i takt, att det skulle se lika konstigt ut.
– De som bär en bår ska heller inte gå i takt. Då börjar båren hoppa, säger Björn som genom åren sett hur anhöriga varit med och burit kistan.
– Det är inte alls fel. Men anhöriga är ofta för rörda, andra har inte den armstyrka som krävs. Och det handlar inte bara om breda altargångar utan även om trånga passager. Jag har sett begravningar med sex bärare där första och sista paret fick slita medan paret i mitten egentligen inte bar något alls.
Björn tycker därför att Domkyrkans erfarna bärarlag är det bästa alternativet.
– De här erfarna farbröderna vet hur de ska göra. De bär rätt, och de bär framför allt värdigt,
När Björn började jobba i domen var besökssiffran en normalsöndag kl 11 runt 450 personer. Numera ligger den på 200.
– Det är en hygglig siffra jämfört med andra domkyrkor.
Han fascineras fortfarande av den stora katedralen – inte minst vad som döljer sig under golvytan.
– Golvet är bara ett ytskikt. Inunder finns mängder av ledningar för el, telefon och VA, och ett okänt antal gravar som man fått göra många abrovinklar för att undvika.
Domkyrkan är en turistkyrka, och även här har Björn noterat förändringar. När han började var besökarna oftast amerikaner/västtyskar. Efter murens fall kom östtyskarna och sedan ryssarna – i dag inte lika flitiga besökare.
– Jag tycker det är tråkigt. Ryssarna var vänliga och trevliga människor.
I dag jobbar Björn sista dagen. Han vet redan att han kommer att sakna kamraterna i Uppsaladomen, men några yrkesskador är han inte orolig för.
– Jag är redan yrkesskadad. När jag går runt i andra kyrkor muttrar jag för mig själv: ”Där har de placerat den där, ja, och det är tydligt att de inte vet hur den ska användas”.