Eeva Stenholm är en levnadsglad person med mycket energi. Det är det första intrycket av henne när hon visar in i lägenheten. Hennes hem är fyllt med bokhyllor, foton och countryplattor. I köket står två stora fågelburar där de högljuda papegojorna huserar. På spisen kokar potatis. Lägenheten ligger högst upp i huset och utanför breder ett iskallt och snövitt Uppsala ut sig.
Hon kom till Sverige från Finland som krigsbarn under andra världskriget. Med en namnbricka i ett snöre runt halsen och nalle i famnen, åkte hon tåg hit tillsammans med lillebror och moster. Hon var fyra år när hon och brodern fick flytta in hos en godsägarfamilj i Värmland där de blev väl omhändertagna. Hon blev retad för sin finländska dialekt, men det rörde henne inte i ryggen.
– Jag hade käften med mig redan då, skrattar Eeva Stenholm, som var snabb att ge svar på tal.
Under sina sex år i Sverige hade hon brevkontakt med sina föräldrar. När kriget var över flyttade Eeva Stenholm tillbaka till Helsingfors och efter gymnasiet gick hon på konstskola i Finland. Men längtan till Sverige lockade henne tillbaka.
– Jag utvecklade ett våldsamt intresse för hästar under uppväxten i Värmland, så jag skrev ett brev till direktören på Hägerneholms stuteri i Stockholm. Där jobbade jag sedan i flera år, red sex hästar om dagen och slet i stallet.
Så småningom gick flytten till Äppelviken där hon började arbeta som piga hos en familj. Somrarna tillbringade hon i familjens hus på Värmdö där grabbarna i grannskapet åkte moped. Efter att ha fått köra själv var hon motorbiten.
– Men jag tyckte moppen gick för sakta. Jag tog körkort för motorcykel, sålde allt jag ägde och köpte en Triumph.
På den tiden var tjejer som körde motorcykel en mycket ovanlig syn och hon väckte stor uppmärksamhet med det blonda håret som stack ut under hjälmen. Hon var den första svenska kvinnliga MC-föraren som tävlade med killar. Tillsammans med två vänner bildade hon senare Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation.
Pappa som var patolog, ville att hon skulle bli läkare. Men hon ville hellre jobba med händerna, och fick jobb på Bröderna Hedéns guld i Stockholm. I 25 år arbetade hon som guldsmed, först i Stockholm och senare i Uppsala. Ett jobb hon tyckte om men som tidvis var påfrestande.
– Ett tag drömde jag mardrömmar om bismarcklänkar. Det är ett otroligt pillgöra att löda kedjor.
Kollegan Nikos kunde knappt någon svenska när han började på Bröderna Hedéns, men Eeva Stenholm såg till att lära honom. I gengäld lärde han henne grekiska, något hon haft nytta av under sina Greklandsresor.
På en vägg i hallen hänger en plansch med citatet ”It’s not music if it ain’t country”. I sin ungdom startade hon ett countryband med tre killar där hon spelade banjo, steelgitarr och sjöng stämsång. Under en countryfestival i Lida på 1980-talet fick hon upp ögonen för squaredans.
– En kvinna som dansade var stor som ett hus och såg ut att ha så roligt. Kan hon kan jag, tänkte jag. Sedan började jag dansa i Uppsala Viking Squaredancers.
Under ett träningsläger på Mallorca gick hon runt till hotellen och sålde in squaredans. Och så lärde hon turisterna att dansa.
Mycket har Eeva Stenholm hunnit med under sina snart 75 år. Hon har varit ordförande i en kolonilottförening och sekreterare i både en bowling- och en dansklubb.
– Folk brukar fråga hur fasiken jag har hunnit med allt. Men jag har haft tid, jag har ju inga barn.
Men hon har inget emot barn, grannbarnen brukar hjälpa henne med datorn när den krånglar. Hon säger att hon är trögfattad när det kommer till datorer, men hon har Facebook. Nog hänger Eeva Stenholm med i svängen än, åldern är faktiskt bara en siffra.