– De gjorde väl inte vågen precis, säger Kerstin Rekestad när hon berättat om reaktionen hos pensionärerna på serviceboendet Liljegården i Örsundsbro då hon kom dit som samtalspartner första gången för snart fyra år sedan.
Det är ett sätt att uttrycka sig som man kanske inte direkt väntar sig från en snart 90-årig dam, men typiskt för Kerstin Rekestad. Och pensionärerna gör sannolikt inte vågen nu heller då hon kommer på måndagarna med äppelkaka eller vad hon bakat till kaffet och samtalet den dagen, men hon är efterlängtad, och umgänget piggar upp såväl de boende som Kerstin Rekestad.
– Det är klart att de undrade vem jag var, men vi har lärt känna varandra vartefter. Jag vill se människor, upptäcka vad de kan och vilka de är. Det är viktigt att bli sedd, säger Kerstin Rekestad.
Kyrkoherden fick ögonen på henne något år efter att hon och maken Roland flyttat till Wängsta gård i Hjälsta 1952. Utan att ha tillfrågats i förväg blev hon invald i kyrkorådet, och dessutom vald till kyrkvärd:
– Jag frågade honom hur det hade gått till, och varför inte fru Telander hade valts till kyrkvärd? Han svarade att ”nä, hon går i kyrkan ändå”.
Det blev början på en 36 år lång karriär som kyrkvärd, och många år som ledamot och ordförande i kyrkorådet i Hjälsta församling. Efter ett uppehåll har nu kyrkvärdssysslan återupptagits:
– Men jag har sagt ifrån kvällsgudstjänster och julottan, det orkar jag inte längre, säger Kerstin Rekestad.
Annars är det energi, glädje, ett glasklart minne och sinne som utmärker Kerstin Rekestad.
Född och uppvuxen i Bohuslän gick hon först en ettårig hushållsutbildning i Dingle innan hon valde att utbilda sig till internatföreståndare. Hon blev husmor på Gamleby folkhög- och lantbruksskola utanför Kalmar:
– Det var 1949, och där träffade jag Roland. När jag såg honom tänkte jag ”honom ska jag gifta mig med”. Så blev det, vi gifte oss 1951, ett år efter att Roland köpt Wängsta gård. Vår äldste son Hans föddes 1952, och lillebror Bengt 1954.
Genom åren köpte de mer mark, byggde om huset efter egen smak, och skapade tillsammans en mönstergård. Kerstin Rekestad skyggar för ordet. Man ska inte förhäva sig, menar hon. Men att hon är nöjd med den gård som sonen Bengt nu tagit över är tydligt.
– När vi flyttade hit kom Roland och jag överens om att jag skulle sköta allting inne och Roland allting ute. Samtidigt hade jag möjlighet att ägna mig åt musik och körsång, åt uppdragen i kyrkan, kyrkans syförening och hembygdsföreningen. På 70-talet tog jag tillsammans med en grupp kvinnor i bygden och med stöd av experter fram Lagundadräkten. Det var ett stort projekt byggt på grundliga studier och hantverksskicklighet.
2005 drabbades maken Roland Rekestad av stroke och blev delvis förlamad. Han kunde trots det bo kvar hemma hos Kerstin med stöd från hemtjänsten och lite ombyggnad av huset. Roland Rekestad gick bort sommaren 2007 och Kerstin tog upp kontakterna med de föreningar som hon tidigare varit aktiv i.
– Det stora sorgearbetet gick jag igenom då han blev sjuk. Nu ser jag att Roland finns kvar här i allt som vi tillsammans byggt upp.
Stor gård, familj, barn och många uppdrag kräver organisation och disciplin. Och ordning och reda präglar också gården och hemmet.
– Jag är bra på att planera och organisera. Nu orkar jag inte längre utföra så mycket, och jag har blivit en varannandags-människa. Har jag åtaganden en dag, vilar jag dagen efter.
Måndagsträffarna på Liljegården är ett sådant åtagande som hon fullgör med förtjusning:
– Det är viktigt att vara behövd och efterfrågad. Det borde alla som har äldre släktingar och vänner tänka på. För mig är barn och barnbarn till stor glädje och hjälp. De håller kontakten via mejl, facebook och telefon. Och så kommer de hit och hälsar på och håller mig underrättad om vad som händer i världen.
När hon nu fyller 90 år är det sannolikt att de, och kanske också pensionärerna på Liljegården, gör vågen för henne.