Äldre forskares forskning en hjärtefråga

Bengt Mannervik tar emot på det faluröda gamla pensionatet Anna Gustava på Gräsö som numera är hans och hustrun Anne-Charlottes sommarbostad. Det var slumpen som förde dem hit, berättar han.
– Släktens sommarställe på Blidö hade blivit för litet och fick säljas. Vi jagade ett ställe i Roslagen och åkte runt och provbadade i vikar med lediga stugor. Vi ville ha ett ställe där vi hade utrymme för att ta hand om barn, barnbarn och svärföräldrar.

När de fick syn på en annons om att pensionat Anna Gustava var till salu hade de aldrig satt sin fot på Gräsö.
– Vi tyckte att det såg spännande ut och slog till.
Anna Gustava var ursprungligen Gräsö prästgård och fungerade senare som pensionat under en period innan verksamheten lades ner 2001. Blotta storleken skulle nog avskräcka många sommarstugespekulanter. Bengt Mannervik räknar till tretton rum fördelade på de tre våningarna, plus en gäststuga. När paret köpte huset var det modernt inrett, men de har fått lägga om taket och målat om utvändigt.
– Det har nog gått åt närmare 1 000 liter färg, säger Bengt Mannervik, som egenhändigt målat varje kvadratcentimeter.

I samband med att han anordnar forskarkonferenser brukar han bjuda hem gästerna över helgen. Som mest har de haft 25 övernattande.
– Åtminstone tre Nobelpristagare har sovit här.
Bengt Mannerviks forskning handlar till stor del om enzymers förmåga till avgiftning. Det är en förmåga som i vissa sammanhang kan vara skadlig för människan. Cancerceller använder enzymer för att skydda sig mot cellgiftsbehandling, och när bakterier utvecklar antibiotikaresistens kan det bero på att enzymer bryter ner antibiotika.
– Genom att öka förståelsen för hur enzymerna fungerar skulle man kunna utveckla en mer individbaserad behandling, säger Bengt Mannervik.

Men enzymers avgiftning kan också vara något som man kan dra nytta av, berättar han.
– I dag är en stor del av jordens yta förgiftad av sprängämnet trotyl efter krig och militära övningar. Genom att stoppa in ett enzym som bryter ner trotyl i snabbväxande träd, som sälg eller poppel, kan man rena marken igen.

Bengt Mannervik är född och uppväxt i Stockholm och det var vid Stockholms universitet han tillbringade den första halvan av sitt yrkesliv som forskare, med ett år som gästforskare vid Berkeley i Kalifornien. 1988 kom han till Uppsala universitet, där han innehade Karin och Herbert Jacobsons professur i biokemi i 20 år. För fem år sedan började han närma sig pensionsåldern men hade ingen lust att gå i pension.
– Jag tyckte att jag fortfarande hade bra idéer, trivdes på jobbet och fick externa anslag. Så varför sluta?

Men vid Uppsala universitet var man inte intresserad av att låta honom fortsätta som aktiv professor. Vid Stockholms universitet var han däremot välkommen, och sedan en tid är han knuten till Institutionen för neurokemi där. Mot den bakgrunden har synen på äldre forskare i Sverige blivit en hjärtefråga för Bengt Mannervik.
– I dag talas det mycket om att satsa på unga talanger inom forskningen. Det är bra, men det tar tid för en forskare att bygga upp den erfarenhet och det kontaktnät som krävs, säger han.

Att inte ge utrymme åt forskare över 65 som fortfarande producerar forskningsresultat och toppar internationella citeringsindex är ett slöseri med samhällets resurser, menar Bengt Mannervik.
– Många kolleger har flyttat till USA och bidrar nu till den amerikanska ekonomin. Där är det förbjudet enligt lag att avskeda en forskare på grund av ålder.