Anders växte upp i Eriksberg, Sommarro i Uppsala. I tonåren drömde han om att bli skådespelare. Efter gymnasiet jobbade han på Samariterhemmet som vaktmästare, städare, diskplockare och köksbiträde, och slutade som kock.
– Det var roligt, för vi lagade all mat från scratch. Ingen trodde att jag kunde laga mat eftersom jag var kille, så jag fick massor av hjälp och lärde mig jättemycket.
Men när halvfabrikaten gjorde sitt intåg ledsnade han.
– Till slut gjorde vi ingenting själva, och jobbet blev tråkigt, säger Anders som sade upp sig och började som dagiskock. Han jobbade bland annat på Höganäs förskola, där det fanns manliga förskollärare.
– Då tänkte jag på hur roligt det skulle vara att leka hela dagarna i stället för att laga mat.
Han blev färdig förskollärare 1982, även om det satt långt inne att återvända till skolbänken. Efter tio år som förskollärare i Gottsunda sa han upp sig, startade eget, och reste landet runt för att utbilda förskolepersonal i ett enkelt sätt att snickra med pinnar. Efter några år som egenföretagare jobbade han som slöjd- och resurslärare inom särskolan. 1998 började han som fritidspedagog på Sparrisens skoldaghem, där han även engagerade sig fackligt, och blev huvudskyddsombud för alla Uppsalas skoldaghem.
– Jag arbetade mycket med frågor om hot och våld mot personal, och satt expertvittne i Arbetsdomstolen och hovrätten.
Efter 15 år återvände han till förskolan. Skillnaden var stor: förskolan hade nu fått en läroplan, och personalen en ny yrkesroll.
– Fast eftersläpningen vad gäller lönerna var – och är – fortfarande likadan, säger Anders som lockades tillbaka till yrket när Axelina förskola i Årsta startades.
Han tycker att manliga förskollärare är en utsatt grupp men vill i första hand bli sedd som förskollärare.
– Det finns knasiga föräldrar som inte tycker att män ska byta blöjor på deras barn. Då är det viktigt med starka kolleger och chefer som kan säga ”Får inte Anders byta blöja får du och ditt barn byta förskola”.
En viktig del av Anders liv är hans tro. Han är hedning eller asatroende, en livshållning han burit med sig sedan 70-talet. Hans tro tar sig tar sig bland annat utryck i att han håller koll på solstånden och är noga med att vid fullmåne offra vid sin offersten som finns på uteplatsen tillsammans med några gudafigurer.
Här finns också en runsten i betong. Anders behärskar futharken och har med runor ristat in orden: ”Anders reste sten på sin sextioårsdag. Hell er vänner”.
– Asatron är en personlig religion. Det finns inga kyrkor, präster och måsten. Ja, jag tar min tro på allvar. Den har vuxit med åren, säger han när jag frågar honom rakt på sak om hans tro är på riktigt eller om det är ”en kul grej”. Närmast ser han fram mot stora påskblotet vid Gamla Uppsala högar i april.
Skapandet har alltid varit en stor del av hans liv. De senaste åren har betongen tagit över.
– Jag kan göra precis vad som helst i betong, säger han entusiastiskt, och blir sedan allvarlig igen när han berättar att en viktig del av hans konstnärskap är att INTE bli unik, att han vill sprida så konst till så många som möjligt, och till så överkomliga priser som möjligt. Därför gör han gärna flera exemplar av sina verk.
Anders har tidigare medverkat i flera utställningar, men firar födelsedagen med separatutställningen ”Midgårds trädgård” på Galleri Uppsala. Vernissaget äger rum på födelsedagen, och utställningen pågår till och med 12 mars.
– Jag har närt tanken länge, och tycker det är jättekul att den blir verklighet.