Anders var född och uppvuxen i Gävle, där han tidigt utvecklade sitt vetenskapliga sinnelag och valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Som ung gymnasist på Vasaskolan blev Anders engagerad i det rika föreningslivet, bl.a. som ordförande för anrika studentföreningen Verdandi.
Efter gymnasiet avklarades militärtjänsten som kompanibefäl vid I14 i Gävle innan han 1990 flyttade till Uppsala för att läsa till geolog. Sitt examensarbete skrev han i paleontologi och växlade därefter spår till biologi. Han disputerade 2001 på en avhandling om artbildning, med utgångspunkt från gulärlor. Efter en tid som post doc i Vancouver i Kanada återvände han till Uppsala universitet och senare SLU för en fortsatt forskarkarriär. Han ville förstå hur fåglar ser världen och varandra, men också hur denna kunskap kan användas till att förebygga till exempel kollisioner med flygplan.
Anders stora nyfikenhet och breda intressen gav honom en ovanlig förmåga att se biologiska problem ur nya vinklar, där liknelser och idéer kunde hämtas från militärhistoria, fordonsteknik eller samtidspolitik. Detta i kombination med stor noggrannhet gjorde honom till en innovativ forskare och mycket uppskattad universitetslärare. Anders blev 2011 docent i biologi med inriktning mot zooekologi.
I Uppsala träffade Anders sin älskade hustru Kerstin. De gifte sig år 2000 i Ås kyrka i Jämtland och fick senare två barn. Anders var en varm och engagerad familjefar som alltid satte familjen främst. En viktig del i Anders liv utgjordes av fotografi. Detta intresse formades under gymnasieåren och han ställde ut sina alster i ett flertal hyllade utställningar. I Uppsala kom han även att under mer än två decennier fotografera examensklasser vid universitetet. Anders hade blick för att fånga såväl det finstämt vardagliga som det praktfullt högtidliga i sina bilder.
Vi är många som gläds åt att ha fått möta Anders värme och ödmjukhet, hans skarpa intellekt och driftighet, hans stora samhällsengagemang och ljusa, positiva livssyn. Den stora sorg och saknad vi känner sammanfattas på ett finurligt sätt i refrängen till en av de låtar han sjöng i studentbandet Krockmedenopel: “Alla är döda, kvar är bara jag, kvar är bara jag och min stora sorg…”