- Jag bestämde mig tidigt för att inte låta politiken äta upp mig. Man kan inte bara leva i politiken utan måste ha ett liv vid sidan om. Jag är ganska nöjd med mitt liv, sådant det varit och sådant det ser ut i dag.
Lena Hartwig är född i Norrköping och var ett hett efterlängtat barn, mamma var ovanligt gammal, 31 år, när hon föddes, och pappa 35.
- Jag kom med krigsslutet och freden, växte upp i centrala Norrköping utan varmvatten, toalett och tvättstuga. Gamla kvarter, som de i centrala Uppsala, med innergård och ett stort vårdträd.
När hon var i femårsåldern flyttade familjen till ett nybyggt hus med varmvatten. Till och med som barn förundrades hon över detta.
- Innan dess gick vi till badhuset och badade, jag minns baderskorna, de skrubbade en på ryggen, och det här var långt in på 50-talet.
- Min mamma jobbade, och det var ganska ovanligt på den tiden. Hon arbetade på Holmsta Livs i Norrköping, och pappa var anställd på Speceristernas varuinköp som senare blev Ica.
1956 flyttade familjen till Åby, där fadern blev Icahandlare.
- Jag och min syster hjälpte gärna till att inventera godishyllorna.
Hon tyckte om skolan och gjorde plikttroget sina läxor, men var enligt sig själv inget skolljus.
Redan i folkskolan upplevde hon att det var skillnad mellan eleverna.
- Jag såg som barn hur illa vuxna kunde handla, säger hon och berättar om skolkamraten Tommy som var barnhemsbarn och som var utsatt redan från början.
- Men jag var ju handlarens dotter och behandlades därefter.
Som tonåring var hon klädintresserad och ritade sina egna kläder.
- Tant Flodin sydde upp mina skapelser åt mig. Jag var mycket modemedveten som tonåring och var väl oftast klädd som en liten tant, med handskar och väska.
Yrket fritidspedagog var alldeles nytt 1967, och hon gick utbildningen vid Linnéskolan i Uppsala.
Stan var inte ny för henne, hon hade tidigare jobat där som verksamhetsledare vid IOGT-NTO.
- Sedan dess har jag bott här i stan, och jag tror att det är okej att kalla sig Uppsalabo.
Som fritidspedagog började hon jobba fackligt och blev snart ordförande i länet och satt i styrelsen nationellt.
- Men någonstans kände jag att det inte riktigt räckte att jobba fackligt.
Så i mitten av 70-talet började hon engagera sig politiskt i Vaksala-Årsta socialdemokratiska förening . Sedan dess har det rullat på, först i fritidsnämnden, sedan i Fyrishovs styrelse och sedan som ordförande i Vaksala kommundelsnämnd.
När du ser tillbaka långa arbetsdagar, ofta i hetluften, var det värt det?
- Ja. Jag tror det. Kanske inte alla dagar, men sammantaget har de här tolv åren varit mycket givande. Det har ju hänt så mycket i Uppsala på otroligt kort tid. Stadsbyggandet, stadsmiljöns alla förändringar på gott och ont ... Uppsala har blivit en helt annan stad, känns det som.
- Det bästa var förra mandatperioden när vi vände ett stort ekonomiskt underskott till ett stort överskott. Och så är jag stolt över vår konsekventa satsning på förskolan, vi byggde ut 1 300 platser under den mandatperioden.
Visst är hon stolt över sin del i Uppsala Konsert och Kongress också. Men rent privat var det en oerhört ansträgande period i hennes liv, med hot och hätskhet.
- Det var jobbigt rent personligt även om de flesta tycks uppskatta ¬huset i dag, säger Lena Hartwig, som var den som fick ta emot ett stads¬miljöpris för huset.
En annan viktig fråga var förskotteringen på 200 miljoner till Resecentrum.
- Det var då det lossnade, efter 15-20 år av planering. Annars hade de väl knappt hunnit börja bygga det i dag.
- Det är positivt att majoriteten fullföljt våra beslut om utbyggnaden av äldreomsorgen, men det är bekymmersamt att skola och förskola får större grupper och färre personal.
Hon sitter kvar till i höst, så valrörelsen är en prioritet just nu.
- Jag ska vara aktiv i valrörelsen. men annars ska jag inte göra mycket i höst, skrattar hon.
Kanske börjar hon släktforska efter pensionen - farfar var dansk och Hartwig är ett vallonnamn.
- Jag ska umgås med mitt barnbarn, och så har vi ett fint senioruniversitet här i stan. Jag ska studera historia eller samhällskunskap, för mitt eget höga nöjes skull. Sedan får vi se om pensio¬nen räcker till en resa om året. Kanske till Österuropa, där har jag inte varit.