Arbetade för och skrev om kvinnorna i Afrika

Stora kartonger för vidare ­befordran till universitetsbiblioteket Carolina för arkivering står lite varstans hemma hos Karin Himmelstrand. Innehållet ­representerar hennes och ­framlidne maken Ulfs skrivna material. En del hann de arkivera tillsammans.
– Det känns skönt att vara ­färdig. Men dagböcker och de brev vi skrev till varandra är jag inte klar med, säger Karin Himmelstrand, som efter makens död skrivit ett bokmanus om deras liv tillsammans, mest för att komma till rätta med sina tankar. Boken heter Minuterna. Ett år. Två liv. En berättelse om sorg och saknad.

Karin Himmelstrand växte upp i Sundsvall, där hon tog ­studenten 1947. Hennes pappa, som arbetade med kraftverks­byggen i Norrland, tyckte att hon skulle gå in vid posten eller ­banken, ”säkra arbeten med bra pension”.
– Han ville inte att jag skulle läsa vid universitetet, och var skeptisk till akademin. Han ­ansåg att universiteten pungslog näringslivet på pengar. Jag var förtvivlad, men mamma fick ­honom att ändra sig.

Hon träffade sin blivande make redan som femtonåring, och ler när hon berättar att de två år ­senare bestämde sig för varandra.
– Det var något speciellt med honom.
Hösten 1947 kom de till Uppsala, och började med att gå runt i stan och leta bostad. Till sist hamnade de i var sitt studentrum i numera rivna Imperfektum, där S:t Lars katolska kyrka ligger i dag.
– Sedan bodde vi i elva kvadratmeter­ utan kök och dusch i två år innan vi fick ­lägenhet i Sala backe, säger Karin Himmelstrand, som efter sin fil kand 1949 arbetade som psykologassistent vid Akademiska sjukhuset, och från 1959 som biträdande­ skolpsykolog.

Hon var en av de första att lämna statskyrkan när det blev tillåtet. Skälet var kvinnoprästfrågan.
– På den tiden fick man gå till Domkyrkoplan för samtal med präst innan man fick gå ur ­kyrkan.

I slutet av 50-talet blev hon uppringd av SVT och tillfrågad om hon ville medverka i konsument- och kvinnoprogram. Det blev inledningen på ett långt samarbete som gjorde henne till tv-kändis. De åren minns hon med glädje.
– SVT höll till i baracker på Valhallavägen, det här var ju i tv:s barndom. Jag ledde Konsumentrutan, och vi hade eftermiddagsprogram där Charlotte Reimersson och Ria Wägner ­alternerade. Jag trivdes och var helt inställd på en framtid inom tv.

Parallellt arbetade hon med en avhandling om nigerianska kvinnors­ liv, som byggde på ­intervjuer med 1 000 kvinnor. Hon gjorde även en film om ­nigerianska kvinnor om visades i svensk tv. Då bodde hon och ­maken i Nigeria. Avhandlingen slutförde hon aldrig, men den blev ändå av avgörande betydelser för hennes yrkesliv.

Makens arbete gjorde att familjen bodde i USA i omgångar, 1960 och 1968. Hon upplevde både morden på bröderna Kennedy och på Martin Luther King.
– Vi bodde i Stanford när ­Robert Kennedy sköts. Jag såg det i realtid på tv.
Men svensk tv förändrades. Under året i USA fick hon inte det jobb som hon sökt, bara ett besked om att andra rekryterats.
– Det var kris. Jag var 40 år. Vad skulle det bli av mig?

Och det var nu hennes forskning kom till nytta. Hon såg en platsannons där Sida sökte folk, och fick en tjänst på informations­byrån där 1969, samma år som hennes man tillträdde professuren i sociologi i Uppsala. Hon var ­byråsekreterare 1971–74 och avdelningsdirektör 1975–86. Så fick hon möjlighet att åter bo och jobba i Afrika, vid svenska ­ambassaden i Nairobi som chef för arbetet med bistånd till kvinnor i sju afrikanska länder. Där arbetade hon fram till 1990, och fortsatte sedan som senior advisor vid kenyanska socialministeriet i Nairobi.
– Jag såg tydligt korruption och biståndssvinn och slog larm. Men ingen brydde sig. Man fick ju inte skada den svenska ­biståndsviljan, säger Karin ­Himmelstrand som i tjänsten gjort omfattande resor till Afrika och Asien, många tillsammans med maken. De bodde i Afrika i sammanlagt tio år.

Karin Himmelstrand återvände som pensionär till Sverige 1994. Hon ledde skrivarstugan vid ­Senioruniversitet, ordnade sin mors skrivna alster och skrev om sitt eget liv. Inte minst tillbringade hon och maken tid med barn och barnbarn, ofta i sommarhemmet i Ramsele. När han dog i juni 2011 hade de varit gifta i ­nästan 62 år.
– Problemet när man har varit gift så länge är att man inte hunnit med sitt eget liv. Vi ­träffades så tidigt, och levde hela livet tillsammans med tre barn, resande och jobb. Han är en del av mig och det går inte så lätt att flytta ut honom. Nu försöker jag hitta mig själv.