Ivriga dvärgschnauzerskall möter oss på trappan hemma hos Karolin Lidén i byn Tuna utanför Alunda. Det är födelsedagsbarnets ögonsten Kayo, som hälsar oss entusiastiskt välkomna. Här i huset i skogsbrynet har Karolin ”Karro” Lidén bott i hela sitt liv, och bakom vägkröken ett stycke bort betar hennes lånehäst, nordsvenska brukshästen Vättman.
Efter högstadiet i Tuna skola studerar hon nu vid Realgymnasiet i Uppsala med inriktning Hund.
– Där går också folk med äventyrs-, stylist-, och hästinriktning, säger Karro Lidén som har två år kvar av sin utbildning.
Trots att hon är både häst- och hundtjej valde hon ändå hundinriktningen. Bakgrunden är egna erfarenheter av hur tungt det är att jobba med hästar.
– Då är det bättre att ha hästarna som fritidsintresse. På torsdagarna praktiserar alla som går med hundinriktning på olika, hundrelaterade jobb.
Karro Lidén har tidigare praktiserat på Jordnära hunddagis utanför Jälla. För tillfället är Uppsala hundsim hennes praktikplats. Dit kommer hundar som av olika skäl behöver motionera, berättar hon.
– Det handlar om allt från rehabilitering och uppbyggnad av muskler. Men också ren konditionsträning, förstås. Många hundar är jätteöverviktiga. När hundarna är tillräckligt vana och duktiga får de simma motströms i en ”jet stream”. Kayo har gjort det flera gånger, säger Karro Lidén och tittar kärleksfullt på dvärgschnauzern som glatt studsar omkring i trädgården.
I framtiden skulle Karolin Lidén vilja jobba med omhändertagna djur, eller, mer aktivt, som djurpolis.
– Djur som farit illa ligger mig varmt om hjärtat. Det skulle vara en dröm att få besöka Djurpolisen i Phoenix eller i Houston.
Vi pratar en stund om de annorlunda förhållandena i USA, om ”valpuppfödningsfabriker” och räddningscntrum för djur. Så småningom halkar samtalet oundvikligen in på Caesar Millan, programledaren i tv-programmet Mannen som talar med hundar. Karro Lidén är kritisk till vissa av Millans metoder:
– Nej, jag gillar inte honom. Jag tycker inte om att han sätter halsbandet högt uppe på hundens hals för att kontrollera den. Det är klart smärtsamt, säger hon bestämt.
Karro Lidén började rida som sexåring, vilket innebär att hon har ridit i två tredjedelar av sitt liv. Förutom i ridskolan rider hon privathäst i helgerna, så hon uppskattar att det blir fyra–fem ridturer i veckan. Jag frågar hur pass konditionskrävande det är att rida.
– Att rida är riktigt jobbigt, man får spänna magen mycket, och styra hästen bestämt med sina ben. Sånt känns efteråt, kan jag säga, speciellt om det är svårriden häst, eller en häst som är orolig, säger hon.
I dag är Karro Lidén mest fascinerad av islandshästar. Hon ”upptäckte” dem i samband med ett dagridläger för sex år sedan.
– Det skulle vara jätteroligt att åka till Island och jobba med hästar.
Men det är inte gångarten tölt som är grejen:
– Jag tycker om dem för att de har ett bra temperament. Det är riktig snälla hästar som du kan känna dig trygg med. De bits oftast inte och de sparkas sällan, säger Karro Lidén.