När vi träffar Anne-Marie Pernulf hemma i bostaden i Ulleråker håller hon som bäst på att smälta sitt sexveckorsuppdrag i Kisima ungefär mitt i det afrikanska landet som ligger långt efter Sverige när det gäller läkartäthet. I Kenya finns 14 läkare per hundratusen invånare jämfört med 350 i Sverige och Anne-Marie Pernulfs uppdrag var att med en chaufför och en sköterska med jeep åka ut i byar helt utan läkare.
– Vi åkte ut till tre helt nya kliniker och på ett av ställena stod 124 personer och väntade på mig. Det var klart att jag inte hann med alla då utan en del fick vänta en vecka, berättar hon.
Den utrustning och de mediciner de har med sig i jeepen är de allra enklast och ofta handlar det också om enkla undersökningar eller enkla frågor att svara på. Teamet försöker också lära folket i byarna mer om förebyggande insatser som hygien, sårtvätt och livsmedelshantering. Men ibland är det svårt sjuka patienter som möter läkarna.
– Det är svårt när man träffar cancerpatienter som inte har pengar till vård. Då kan man inte göra annat än att låta dem vara. Och träffar man på äldre personer med starr vet man att de kommer att bli blinda.
Det var när hon hade gått i pension som Anne-Marie Pernulf, som tidigare hade varit i Afrika i sin egenskap av distriktsordförande för Röda korset i Västerbotten, bestämde sig att hon även ville åka ned och jobba i landet som läkare.
– Det var något jag drömt länge. Det är inte bara det att man får ge av sin kunskap utan man får så mycket tillbaka också.
Anne-Marie Pernulf har alltid tyckt om att träffa patienter, men de sista elva åren i sin karriär jobbade hon med administration.
– Först var jag chefläkare och divisionschef i Umeå, och sedan vi flyttat ned till Uppsala jobbade jag som divisionschef först på Södersjukhuset i Stockholm och de sista åren på Akademiska. Så jag fick börja med att fräscha upp mina kliniska kunskaper, berättar hon.
Första resan till Kenya gjorde hon 2008 och fler blev det.
– Det brukar heta att har man en gång besökt Afrika vill man tillbaka dit och de vänner man skaffar där behåller man.
Andra resan råkade hon dock ut för det som så många av hennes patienter redan hade drabbats av. En morgon vaknade hon och insåg att hon hade malaria.
– Jag förstod ju direkt vad det var. Jag hade frossa och feber, var illamående och hade muskelvärk. Då hade vi ändå använt myggsprej, myggnät och tagit preventiva tabletter, berättar Anne-Marie Pernulf.
Hon hade förstås medicin nära till hands och efter två dagar var sjukdomen över. Den här gången besökte hon dock landet i en myggfri period och inte en enda av hennes patienter hade drabbats av malaria.
– Det handlade mycket om sårinfektioner, amöbainfektioner, högt blodtryck, diabetes och luftvägsinfektioner. Och värk. Väldigt många kvinnor som har fått sköta jordbruket och till slut blivit utnötta, berättar hon.
Meningen med verksamheten är att de lokala myndigheterna så småningom ska kunna inrätta egna mottagningar i byarna.
På en del av de platser där Anne-Marie Pernulf tidigare har jobbat har det blivit så och då letar Rotary och de lokala myndigheterna fram nya områden att besöka.
Att komma tillbaka i Sverige efter att ha jobbat sex veckor i ett fattigt område kan vara svårt för en del.
– Första gången jag hade varit där nere och jobbat var jag inte riktigt beredd. Jag tyckte att folk här hemma var så gnälliga över allting. Nu har jag lärt mig att det är två olika världar, säger Anne-Marie Pernulf.
Hon har inte bestämt sig om det ska bli även en sjätte resa. Hon har passerat 70 år och någonstans tycker hon också att man måste stopp.
– Läkarbanken skulle gärna se att fler lite yngre läkare åkte ut på uppdrag. Men det kan ju vara svårt att komma ifrån. För mig var det först efter pensioneringen som det passade, säger hon.