Johannes Breitholtz är en av många Uppsalabor som pendlar mellan hemstaden och Ledningsregementet på Enköpings garnison. Förra året utsågs han till major efter ett års påbyggnadsstudier på Försvarshögskolan och sedan dess är han chef för ett av brigadledningskompanierna på regementet.
– Vår uppgift är att upprätta ledningsplatser för en högre stab i miljöer utan infrastruktur. Vi ska ordna strömförsörjning, teknik, skydd och logistik.
Att han skulle ge sig in på den militära banan var inget den 20-åriga Johannes Breitholtz hade planerat när han ryckte in i lumpen, just i Enköping, hösten 1995.
– Jag hade absolut inga sådana tankar, men jag blev biten av det här. Man får ett väldigt stort ansvar i det militära och det finns en stort tro på individen. Dessutom är det ett väldigt brett yrke.
Så när de tio månaderna som kryptogruppchef var över hade han sökt till officershögskolan.
– Det var lite på vinst och förlust. Jag var väl inte någon lysande komet och det var höga antagningskrav, konstaterar han.
Han har inte ångrat en sekund att han valde den militära banan. En annan sak han inte ångrar är att han 1998 tog studieuppehåll från officershögskolan för att studera ryska och statskunskap.
Förutom att han fastnade för Uppsala, som han har blivit kvar i sedan dess, gick han med i Västgöta nation där han snabbt blev engagerad.
– Det var oerhört roligt och stimulerande och jag hade en fot kvar i den världen även sedan jag hade återvänt till det militära. Nationslivet i Uppsala är absolut i världsklass, säger Johannes Breitholtz.
– Vi har spex, teater och körer; restauranger, pubar och klubbar och allt drivs i studentregi där alla inblandade byts ut på bara några år. De som driver allt det där får träna ledarskap och växer som människor.
2003 var han nationens förstekurator och högsta ansvarig för hela verksamheten.
Hade du nytta av din militära bakgrund då?
– Ja, men jag har också haft nytta av mina nationserfarenheter i det militära. Det har befruktat varandra, säger han.
En annan avgörande sak i hans liv inträffade 2004 då han gick på tefatsgasque, ett evenemang för medlemmarna i Västgöta, Värmlands och Gotlands nationer.
– Jag anmälde mig lite för sent och ställde till det för arrangörerna eftersom jag som före detta förstekurator skulle sitta vid honnörsbordet. Så de flyttade dit en tjej från Gotlands för att bordsplaceringen skulle fungera.
Bordsdamen hette Nina, de hade mycket att prata om och i dag är de gifta och har tre barn tillsammans.
Kort tid efter vigseln 2008 åkte Johannes Breitholtz i väg på uppdrag till Afghanistan. Han lämnade då sin nyblivna hustru och sin äldsta son Felix, då 14 år. Han säger att man som soldat måste ha stor respekt för de anhörigas situation vid utlandsuppdrag.
– Det tänker jag på både för egen del och när jag som chef skickar iväg soldater. Misstaget jag gjorde i början var att säga till Nina att det inte var någon fara. Men det kan uppfattas som att man inte respekterar riskerna. Det är bättre att säga att det finns risker, men vi har resurser att hantera det.
Tiden i Afghanistan beskriver han som väldigt intressant och den styrka där han själv ingick klarade sig utan särskilt många stridshändelser. En fördel med att vara försvarsanställd menar han är att man inte bara behöver prata om fred utan även kan göra något.
– Och det kan du göra oavsett vad du tycker om orsaken till konflikten. Du är lite som den stora killen på skolgården som ställer sig mellan dem som slåss.