Vi träffas i Uppsala Stadsmissions nya lokaler på Kungsängstorg, och hon visar stolt runt. Det egna rummet har självklart möblerats upp med second hand; det stora furubordet har både brännmärken och skärsår.
Margaretha Svensson Paras växte upp i byn Kyrkhult i Blekinge. Pappa var metallarbetare på Volvo, mamma bland annat kokerska.
Margaretha blev tidigt engagerad inom Svenska kyrkan. Hon idrottade, sjöng i kör och levde ett aktivt liv.
– Egentligen var jag en blyg, men jag hade lärare och ledare som såg mig och gav mig uppmärksamhet. Det visar hur viktigt det är med vuxna förebilder.
För föräldrarna som själva bara hade gått sexårig folkskola, var det oerhört viktigt att barnen utbildade sig. Margaretha Svensson Paras tänkte först bli lärare, men utbildade sig till församlingspedagog. Ända sedan dess har hon arbetat inom idéburna rörelser.
Hon arbetade som fritidsledare bland barn och ungdomar i Nacka, och vigdes senare till diakon. 1977, när hon som 18-åring hälsade på vänner i Stockholm, upplevde hon ett socialt uppvaknande.
– Jag hade vänner som praktiserade inom en organisation för hemlösa. På den tiden var jag ganska omedveten, och hade ingen erfarenhet av människor med problem. Jag kände inte till att det fanns hemlösa i Sverige, men lärde nu känna folk som bodde på gatan.
Efter att ha arbetat inom Svenska kyrkan på olika positioner kom hon för åtta år sedan hit till stan som chef för Stadsmissionen.
– Det var spännande att lära känna Uppsala, en både kyrklig och akademisk stad, och jag uppskattar att få jobba lokalt. Här i stan finns en social utsatthet som inte riktigt syns. När jag kom hit fick jag veta att ”utsattheten inte alls är lika stor som i Stockholm”. I dag vet jag att det är fel. Den är minst lika stor här, men människor skäms. Det syns inte på någons yttre att man är utsatt.
Sedan hon blev verksamhetschef har både verksamheten och behoven vuxit. Stadsmissionen har utvecklats som organisation, och hon har byggt upp en stab av medarbetare och volontärer.
Inte minst EU-migranterna, romerna, kräver mycket tid och engagemang.
– Det är många här i stan nu, runt 300–400 uppskattar de själva. Vi har jobbat med dem sedan de började komma, för fyra, fem år sedan. Det utmanar oss alla jättemycket, både organisationerna och ute i offentligheten, säger Margaretha Svensson Paras som ser tendenser till att EU-migranterna nu börjar ”ge upp”.
– Det som pågår är fruktansvärt. Vi som jobbar med romerna ser liknande situationer som de som arbetade med ”välgörenhet” i Sverige skiftet 1800- och 1900-tal. Det handlar om att börja från scratch. Det här är människor som är analfabeter.
Margaretha Svensson Paras är en person som gärna fokuserar och går upp starkt i det hon gör. Hon är ingen 9–17-människa, och det gäller både i jobbet och privat.
– När något kommer i mitt fokus glömmer jag tid och rum, och jag blir som uppslukad. Jag drar gärna igång spontana projekt i hemmet, och då hukar sig resten av familjen. Allt är kaos, men till slut blir det klart också.
Margaretha Svensson Paras jobbar intensivt och har därför stort behov av bara njuta av tillvaron. Till byn Markim flyttade familjen för 20 år sedan. Det är en spännande ort som genom sina unika natur- och kulturmiljöer näranog hamnade på FN:s världskulturarvslista. Här hemma tycker hon om att koppla av i trädgården, lyssna på radio eller läsa - och leka med sitt treåriga barnbarn.
– Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att leka, och nu har jag rätt att göra det så mycket jag vill!