Ingrid Löfström Berg var 13 år när hon kom till Afrika första gången. Hennes pappa som var lantmätare hade fått jobb i Etiopien genom Centralkommittén för tekniskt bistånd, föregångare till Sida. Dit flyttade familjen 1961.
– Jag ville inte åka ifrån mina kompisar, men när jag väl var där var det fantastiskt. Jag önskar att alla unga fick uppleva samma ungdom som jag. Jag mötte ungdomar från hela världen och fick lära mig nya sätt att tänka och agera. Det var mycket musik, dans och glädje.
Efter fyra år i Etiopien blev hemkomsten en chock.
– Jag har aldrig varit så övertygad om någonting som att jag ville återvända. Det blev målet för mitt liv. Mitt engagemang var att minska fattigdomen i världen.
Hon passade inte in i det svenska skolsystemet, och fick börja läsa in ämnena på kvällsgymnasium. På dagarna jobbade hon i järnaffär och på Posten, och såg till att gå en sekreterarkurs med baktanken att få nytta av den i framtiden.
– Jag ville till Sida, som då hette Nämnden för internationellt bistånd, säger Ingrid Löfström Berg. Hon fick ett sommarjobb där, och sedan fast jobb 1966, som 18-åring.
1968 erbjöds hon att följa med fredskåren till Etiopien. Hon var egentligen för ung men fick dispens, inte minst för att hon bott i landet tidigare. Så kunde hon till slut återvända till Etiopien, som ”kändes som att komma hem igen”. Där fick hon av en slump jobba inom ett skolbyggnadsprojekt som hennes pappa varit med och startat några år tidigare. Hon reste runt i landet och lärde sig kommunicera på det officiella språket amhariska.
Efter hemkomsten utbildade hon sig till chefssekreterare med studier i England, Schweiz och Sverige.
– Jag behövde få papper på mina kunskaper. Sedan ville jag tillbaka till Etiopien igen och hade turen att 1972 få ett sekreterarjobb på Sidas kontor i Addis Abeba.
Etiopien drabbades 1973–74 av en stor svältkatastrof som kom att ändra inriktning på hennes liv.
– Det var då jag blev politiskt medveten. Jag åkte dit och såg, kände och våndades. Samtidigt läste jag utvecklingsstudier per korrespondens. Det var som att lägga pussel. Jag såg kontrasterna mellan dem som har och dem som inte har, och började förstå de politiska sambanden.
Svältkatastrofen bidrog till regeringens fall. Efter en kort politisk vår tog en militärjunta makten. Nästan hela regeringen sköts över en natt, studenter mördades, angiveri blev legio.
– Många vänner dog.
Hon intresserade sig alltmer även för svensk politik och läste statskunskap vid universitetet. 1978 återvände hon till Afrika, till Moçambique, som då ganska nyligen blivit fritt. Där träffade hon sin blivande man, författaren Lasse Berg. Efter ett par år i Sverige åkte de tillsammans till Botswana med dottern Linda.
– Jag hade bland annat hand om det humanitära stödet till Swapo och ANC där. Vi kom dit 1984, en otroligt spännande period då kampen mot apartheid tagit ny fart, men samtidigt fylld av apartheidregimens våld.
Också här fick hon uppleva hur vänner dödades eller bara försvann.
– Men det jag kämpade mest med själv var hur min solidaritet med utsatta sydafrikanska aktivister skulle kunna hota min treåriga dotter som inte själv valt att vara där.
Efter fem år förflyttades hon till enklaven Lesotho, där de flesta män jobbade i de sydafrikanska gruvorna.
– Det var ett demografiskt märkligt samhälle som mest bestod av äldre och yngre kvinnor och barn.
1990 kom hon hem och familjen bosatte sig i Uppsala. Hon arbetade 1992–93 som biståndschef i just självständiga Namibia, och dottern gick i Internationella skolan.
– En oerhört intressant period, inte minst för att ANC precis fått sin frihet, och en massa gamla vänner kunde återvända till Sydafrika.
Väl hemma drabbades hon av reumatism, kroppen sa ifrån.
– Jag jobbade ju jämt, och är säkert för ambitiös, men jag var genuint engagerad och vill göra saker och ting så bra jag kan.
Innan hon lämnade Sida för gott 2008 hann hon med en mycket lärorik tid som ambassadråd i Rwanda i efterdyningarna av folkmordet där. Och hon slutade sin karriär i det land den började: med ytterligare en sejour i Etiopien, där hon kunnat bevittna tre olika regimers inverkan på landets styre.
Hon har bott och arbetat i sex afrikanska länder under 25 år. Även om hon haft samma arbetsgivare har arbetsuppgifterna varit mycket skiftande.
– Jag har haft ett otroligt spännande arbetsliv och hela tiden mött nya människor och sett nya saker.