När man kommer till Per-Olof Hårdråde möts man på infarten av två tvättmaskinstrummor som fungerar som blomsterurnor för gula höstblommor. Typiskt för honom, ska det snart visa sig, för P-O Hårdråde är en mångsysslande man vars livsfilosofi är återanvändning.
– Jag försöker laga det som är gammalt så länge det är möjligt, dels av ekonomiska skäl, dels för att inte tära på naturresurserna.
Namnet Hårdråde väcker ju associationer för historiskt intresserade (se faktaruta) och det visar sig mycket riktigt att P-O Hårdråde är släkt i rakt nedstigande led med kung Harald Hårdråde; släktutredningen är så tjock att man inte kan klämma in ett enda A4-ark till, säger han.
Allting började med att familjen, som ursprungligen hette Rutgersson, tröttnade på att förväxlas med två andra familjer i grannskapet som hette likadant.
– Jag hade hört av farsan att vi var släkt med den danska släkten Månesköld på Tjörn. Hade han inte snackat om det hade jag aldrig kommit mig för att granska det. Och efter att ha tröskat inom alla Ribbingar och Brahar och Båthar stod det klart att vi var släkt med Harald Hårdråde. Visst kändes det lite underligt, men man har blivit van.
P-O Hårdråde är född i Dalsland, där fadern drev ett sågverk. Redan som barn var han tekniskt intresserad.
– Jag har pysslat med apparater sedan jag var liten. Att laga klockor lärde jag mig på väg hem från skolan. Jag brukade gå förbi en urmakare och titta på när han jobbade. På så sätt lärde jag mig hur klockor fungerar, säger P-O Hårdråde, som gick yrkesgymnasium med el som huvudinriktning.
I slutet av 50-talet började hans yrkesliv, med jobb på bland annat byggen i Trollhättan och Mellerud. Han gick en kurs för elbehörighet och startade under 1970-talet egen elfirma i Dals-Råstock. P-O Hårdråde har också arbetat som industritekniker och vid Åsens bruk
– Och en tid jobbade jag som bilförsäljare. Jag köpte begagnade Mercor, fixade upp dem och sålde dem. På den tiden körde jag själv en väldigt fin Mercedes 300, en limousine som var chaufförskörd och som hade ägts av länsstyrelsen, säger han drömmande.
När fadern dog drev P-O Hårdråde sågverket vid sidan av den egna elfirman, men sämre konjunkturer gjorde att han valde att flytta söderut.
– Det var arbetsbrist däruppe. Man fick helt enkelt sälja, och pallra sig därifrån.
Det blev Enköping, strategiskt beläget nära Stockholm och jobben, dit han kom 1993. P-O Hårdråde fick anställning på ett företag som sysslade med fönsterautomatik och jobbade både i Upplands Väsby, Solna stad och Enskede. Till Björklinge flyttade han och sambon för några år sedan.
P-O Hårdråde är en mångkunnig man med flera intressen, men hans största engagemang är ändå samlingen med radioapparater från 1900-talets första decennier. Vi går ner i källaren och banar oss väg mellan de gamla apparaterna som folk lämnat in på lagning, in i det allra heligaste, rummet med samlingen.
– Jag har ont om plats, därför samlar jag bara på de allra äldsta. Jag köper och säljer på Tradera och åker runt på loppisar i Uppland och kollar, säger P-O Hårdråde, och berättar vidare om klenoder som en kafégrammofon från sent 20-tal, driven med hjälp av femöringar, och en jämngammal radio med stor, trattliknande högtalare. I somliga apparater har han byggt in FM-sändare.
Det är egentligen hans andra samling; när han flyttade från Dalsland sålde han den ursprungliga. Men längre än ett par år kunde han inte vara utan pysslandet med sina radioapparater. Intresset för antika apparater har inte hindrat honom från att anamma den tekniska utvecklingen. Sin dator har han byggt själv.
– Det är lite si och så med mottagningen här i skogsbrynet, men jag har lagt märke till att på vardagar kl 10–11 och 15–16 är det knepigt att komma ut på nätet.
P-O Hårdråde sysslade tidigare mycket med oljemålning. På beställning målade han bland annat stugor och gårdar, men i dag räcker tiden inte riktigt till. Bilar är ett annat stort intresse. På gården står både en gammal Jaguar och en Tjorven. Han åker gärna till veteranbilsträffar, nu närmast Ekebyboda.
– Och träffarna i Viksta missar jag inte gärna. Jag gillar både engelska bilar och amerikanare. Förr körde jag själv gamla jänkare, men i dag tycker jag att de är för stora. De tar plats och är svåra att ta sig fram med, säger P-O Hårdråde.
Djur och natur tillhör också hans intressen. I hela sitt liv har P-O Hårdråde haft hundar, från den första berner sennen, schäfern, sankt bernhardshunden och den irländska varghunden till den vänliga rävröda trevägskorsningen som fridfullt sover sig igenom intervjun. P-O Hårdråde har nästan alltid bott på landet, och tycker om att promenera i skogen med hunden Ludde.
– Vi brukar ta stigen ner mot sjön eller också motionsslingan som går förbi alldeles i närheten.