Tvillingbröderna Erik och Johan Leijonhufvud är varandras bästa vänner, men också varandras största kritiker. När vi träffas hemma hos storebror Erik (han är 15 minuter äldre) för födelsedagsintervjun framhåller de flera gånger spontant sin uppskattning av den andre. De är inte enäggstvillingar, men liknar varandra i sättet: glada och raka som före detta idrottsmän ofta är. Båda bröderna har ett förflutet inom modern femkamp som innefattar grenarna simning, löpning, fäktning, skjutning och ridning.
– Erik tillhörde juniorlandslaget i modern femkamp under flera år, och var med och vann junior-SM, säger Johan Leijonhufvud.
– Den som är våldsamt sportintresserad kanske minns våra namn, tillägger Erik Leijonhufvud.
Bröderna är födda i Uppsala, och bodde som små i först Göteborg och sedan Alingsås. 1979, när de skulle börja tredje klass, flyttade familjen till Knivsta. Där började de träna fotboll, men entusiasmen gav snart vika för leda.
– Det blev för trist att ideligen sitta och nöta avbytarbänken, minns de.
Men så såg deras mormor en dag en annons om en femkampsskola. Skulle det inte kunna vara något för hennes dottersöner?
– Hon var en räddande ängel. Vi kom att hålla på med sporten i 15 år. Femkampen tog upp mycket av vår tid, och var en stor och viktig del av livet, och av vår identitet, säger Erik Leijonhufvud.
Att familjen flyttade till Uppsala 1986 när bröderna var 17 år spädde på engagemanget ytterligare; i Uppsala fanns en etablerad femkampsförening.
– Så klart att vi trivdes bra i Uppsala, säger de.
En gång hade båda bröderna Leijonhufvud vinnarskalle, men i dag är det bara lillebror Johan som medger att han har kvar sin:
– Jag har tagit upp löpning igen, och tycker om att tävla och att sätta upp mål.
– Jag känner inte längre något sådant sug. Men Johan är en jätteduktig löpare. Nu senast sprang han ett millopp på 40 minuter – helt suveränt för en 40-åring, säger Erik Leijonhufvud och ler mot sin bror.
– Det är en hygglig tid för min ålder, inflikar Johan.
Efter skolan utbildade sig Erik Leijonhufvud till lärare med ämneskombinationen idrott och svenska. Mamma Eva har 30 år bakom sig som gymnastik- och fransklärare på Thunabergsskolan, Erik skulle inte komma så långt inom yrket.
Eriks gymnasielärare Susanne Levin betydde mycket för hans självförtroende, liksom Görel Bergman på Institutionen för nordiska språk i Uppsala som uppmuntrade honom att söka påbyggnadsutbildningen till journalist.
– Hon sa på sin finlandssvenska ”Det är klart att du ska söka. De som går där är inte märkvärdiga”. När jag kom in på utbildningen i Strömstad blev jag himmelskt glad och tjoade runt huset i ett lyckorus. Det var bekvämt att gå utbildningen just då, för det passade med satsningen på idrott under den perioden i livet.
År 2000 började Erik Leijonhufvud praktisera på UNT:s sportavdelning och direkt efter fick han fast jobb på tidningen. Sina egna erfarenheter som idrottsman har han haft stor nytta av.
– Har man själv varit aktiv har man en helt annan förståelse för prestationer och satsningar, motgångar och nederlag.
Johan Leijonhufvud läste bland annat statistik vid universitetet innan han blev kostekonom med ansvar för servicehus i Stockholmstrakten.
– Restaurangbranschen har många låglönearbeten inom sjukhus och skola, och att få personer att bli motiverade är inte alltid så enkelt. Allt handlar förstås inte om pengar men man kommer inte ifrån att det är ett svårt pussel att få ihop ekonomi, arbetsscheman, kvalitet, nöjda medarbetare, uppdragsgivare och chefer.
För tre år sedan bestämde Johan Leijonhufvud sig för att byta bana, och läste in en två-årig fastighetsmäklarutbildning till registrerad fastighetsmäklare
– Jag tycker om jobbet därför att det har med människor att göra, med nya situationer att sätta sig in i, och affärsmöjligheten förstås. Jag trivs i min yrkesroll, säger Johan Leijonhufvud.
– Om man tittar på hur vi gått genom livet så vill jag credda Johan för att han kämpat och alltid gått den svåra vägen. Jag är en stor beundrare av brorsan, säger Erik Leijonhufvud.
Båda är fortfarande sportintresserade. Erik Leijonhufvud följer noga de lokala lagen, och missar sällan Sirius och Almtunas hemmamatcher.
– Att titta på sport har länge varit en avkoppling för mig. Jag tycker också om att koppla av framför tv-n när jag kommer hem från jobbet. Men jag försöker verkligen sporta några gånger i veckan.
Johan Leijonhufvud, som tycker att tävlingsmomentet är viktigt, kopplar helst av med att löpträna inför kommande lopp, men tycker också om att umgås med familj och vänner. Under studieåren startade han till exempel herrmiddagsföreningen Pom-pom vid Västgöta nation.
Detta att fylla 40 tar de med ro. Båda tycker att det känns rätt bra att bli äldre.
– Jag känner ett lugn i vad jag gör och vad jag kan, och jag hoppas det smittar av sig på familjen. Just nu känns det som om det gäller att se möjligheterna i livet och ta vara på dem, säger Johan Leijonhufvud.
– För mig känns det som om fokus flyttas mer till barnen, det känns så viktigt att familjen har det bra. Förhoppningsvis kommer jag själv i framtiden att få mer intresse för världen och vad som händer utanför oss, med till exempel miljön. Kanske kan jag byta ut lite tv-tid mot att engagera mig.
Namnet Leijonhufvud väcker nyfikenhet hos historiskt intresserade.
– Vår mest kända släkting är Margareta Leijonhufvud som var gift med Gustav Vasa. Vi har vårt ursprung på Selaön, och släkten går tillbaka till 1300-talet, säger Johan Leijonhufvud.
– Det är roligt med släkten, som träffas vart tredje år. Att ha en titel är inget att sätta näsan i vädret för, men det är intressant och kul att ha en släkt med känd historia, även om det inte var lätt under skoltiden att ha ett namn som inbjuder till omskrivningar, säger Erik Leijonhufvud.