Redan i hallen hemma hos Harriet Ahl förstår besökaren vad som är hennes stora intresse. På väggarna hänger mängder av kokarder innanför glas och ram. Många av dem har erövrats av den vita hingsten Phantom, en av de sexton hästar hon ägt (”en makalös häst och en fantastisk hoppare”). Ett särskilt rum är ägnat hästarna, med en imponerande prissamling och massor av fotografier på hästar på väggarna.
Hon föddes i Västerås och växte upp under krigsåren, men det var först senare som hennes intresse för ridsport tog fart.
– Det fanns förresten inga ridhästar på den tiden. De flesta hade gått till slakt.
Harriet Ahl var duktig i skolan och tyckte speciellt om svenska och historia. Hon var tidigt på det klara med att hon skulle bli lärare. I släkten fanns många pedagoger; dessutom lockade den långa sommarledigheten. Hon utbildade sig vid Strängnäs småskolelärarseminarium och gick ut som kursetta 1953.
– Jag var otroligt studiemotiverad och läste enormt mycket. Min vetgirighet fick verkligen utlopp under studieåren.
Hon arbetade sedan som lärare mellan 1953 och 1962. Hennes första tjänst var i välrenommerade Jakobsbergsskolan i Västerås, ”med många äldre lärare som tyckte att någon annan borde ha fått tjänsten”.
Hon undervisade sedan vid Folkskoleseminariet i Uppsala 1962–68 och var samtidigt fortbildningskonsulent på halvtid. En tid arbetade hon i Funbo kyrkskola.
– Jag tog Lennakatten till Bärby, där jag hade en cykel stående och trampade vidare. Sedan tog jag mc-körkort och skaffade mig en Puch som jag åkte till jobbet med. ”Vad konstig du ser ut fröken”, tyckte barnen på skolavslutningen. Det var första gången de såg mig i något annat än ridbyxor och ridstövlar.
Så fick hon tjänst vid Kungsängsskolan som låg där Samariterhemmet ligger i dag, och där fick hon kontakt med skolinspektör Hjalmar Ahlberg. De skrev tillsammans tre läroböcker i svenska för lågstadiet.
1955 gifte hon sig med sin Torsten i Västerås domkyrka. Skolbarnen bildade häck och kastade risgryn. Än i dag har hon kontakt med några gamla småskoleelever.
Det var dottern Gudrun som initierade hennes hästintresse. När hon var liten tyckte Gudrun inte om balett och sport, så de åkte tillsammans till Lurbo ”för att klappa hästar”. Sedan var båda fast, och snart köpte de den första av många hästar.
Harriet Ahl har inte själv varit aktiv ryttare utan har i många år arbetat administrativt. Hon har varit med och startat många klubbar och föreningar i Uppland, däribland Upplands ponnyförening. Hästsportintresset delade hon med sin framlidne make som var banbyggare och bland annat anlade fältridningsbanan vid Akademistallet.
– Den finns kvar än i dag, säger Harriet Ahl, som själv är utbildad banbyggare. Hon har även varit A-domare och överdomare, samt dömt i fälttävlan på internationell nivå.
– Att döma i tävlingar är mycket krävande och mycket roligt.
Hon har i många år varit registrator i Upplands ridsportförbund och registrerat tävlingsryttare i hela Uppland.
– Jag har skrivit ut 6 500 gröna kort under åren, säger Harriet Ahl, som just nu samlar material inför Uppland-Västmanland fältrittklubbs kommande jubileum. Klubben bildades 1976 och nu ska en historik skrivas.
För sina insatser för ridsporten tilldelades hon 1996 Svenska ridsportförbundets kungliga guldmedalj. Harriet Ahl har även fått guldnål av Ridfrämjandet i Uppland och Svenska ponnyförbundets guldnål.
De sista åren innan pensioneringen var Harriet Ahl rektor i Björklinge, från 1977 för låg- och mellanstadiet och för högstadiet 1980-93. I dag är litteratur ett stort intresse vid sidan av hästarna.
– Jag läser väldigt mycket och ser till att alltid ha nya böcker.