Göte Sporrong, Bengt Bolin, Göran Brandberg, Ove Carlsson, Stig Berlin och Bo Wallin från Uppsalas kistbärarlag har just slagit sig ner i Eriksbergskyrkan för ännu en fikastund. Som vanligt har de burit in kistan en timme innan begravningen. Det blir en del väntande, men även det är betydelsefullt.
Förutom den nytta de gör spelar det sociala umgänget som följer med uppgiften som kistbärare stor roll.
– Det innebär att vi inte lever ett vanligt pensionärsliv, berättar Stig, som är samordnare för gruppen. Vi umgås med varandra som vi gjorde med våra tidigare arbetskamrater. Det ger en guldkant på tillvaron.
– Det är fint att vara efterfrågad också, säger Bo. Den dag man går i pension är det annars inte många som frågar efter en.
Det är inte alltid de hinner umgås över en fika. De reser över hela Uppland, från Tegelsmora till norra Stockholm, och då gäller det att Stig och företagets transportledare har koll på logistiken.
Som flest kan tre olika sexmannagrupper behöva vara på språng under en dag. Totalt är de 22 personer som går på roterande schema. Hittills är det bara män som har rekryterats till laget.
Även när tiden är knapp ser de till att vara i god tid till varje begravning. Miljöerna växlar och är de någonstans de inte varit tidigare behöver de en stund för att rekognosera.
– Om vi behöver gå igenom en trång passage kanske vi får dela upp oss så att fyra personer går med kistan, berättar Göte. Det måste vi organisera på förhand.
Ska anhöriga vara med och bära behövs även tid att planera tillsammans med dem. Dessutom deltar kistbärarlaget vid begravningar hos olika trossamfund, och känner de inte på förväg till vilka traditioner som gäller behöver de en genomgång.
– Men oavsett vilken religion eller kyrka det gäller, bär vi på samma sätt, säger Göte.
– Och med samma värdighet, inflikar Stig. Vare sig någon tittar på eller inte.
De berättar att många tycker det är konstigt eller verkar jobbigt att vara kistbärare.
– Ibland kan det vara svårt, säger Ove. När man till exempel vet att det handlar om en ung person eller ett barn, det känns på djupet.
– Är det någon man är bekant med är det förstås också jobbigt, säger Bo. Då har det hänt att man gått tårfylld ut. Men vi försöker utföra vår uppgift på samma sätt för alla.
Stig berättar att han blev änkeman för tre år sedan, och att rollen som kistbärare hjälpte honom i sorgearbetet.
– Jag träffade många i samma situation och hade möjlighet att prata mycket med kyrkans folk. Det var till stor hjälp.
Lagom till att laget äter upp den sista biten vetelängd klämtar klockan och ekar genom berget som kyrkan står på. Begravningsceremonin är snart slut och det börjar bli dags att göra sig redo. De rättar till sina slipsar och sätter på sig rock, handskar och fedora (filthatt med brätte).
– Det är viktigt att ha på sig ren och fräsch klädsel, säger Bo.
– Och att ha välkammat hår, om man har något.
Via en sidodörr går kistbärarna sedan runt till framsidan av kyrkan och väntar tills begravningssällskapet har lämnat byggnaden.
De ställer upp sig i led, tre och tre, går i takt fram till kistan vid altaret, tar av sig hattarna och bugar. Sedan knäböjer de och lyfter upp kistan i midjehöjd. Det ser tungt ut. Sakta bär de ut den till begravningsbilen och med en sista synkroniserad bugning tar de farväl till den bortgångne.