Hon är född i Huskvarna och växte upp i värmländska Karlskoga, som under hennes uppväxt präglades av vapenföretaget Bofors. Hennes mamma var hemmafru och hennes pappa ingenjör på Bofors. Också hon själv har erfarenhet av vapenproduktion:
– Jag sommarjobbade på Bofors och gjorde tändhattar vid Nobelkrut, bokstavligt talat på löpande band. Flera arbetskamrater hade förlorat fingrar eller tummar genom småexplosioner. säger Cecilia, som berättar om en privilegierad uppväxt i en småstads lugnare tempo. Att läsa vidare var självklart:
– Om man var ingenjörsbarn stod det skrivet i pannan att man skulle vidare till högskolestudier.
Cecilia var en duktig elev. som särskilt gillade språk. I gymnasiet fick hon stipendium för att läsa franska i Aix-en-Provence. Hon funderade ett tag på att bli montessoriförskollärare.
– Men jag kände att jag ville ha den intellektuella stimulans som äldre barn kan ge.
Så efter sin fil kand tog hon lärarexamen i engelska och svenska. Franskan läste hon in några år senare, med fortbildning i svenska som andraspråk. Hon arbetade vid gymnasieskolor och på komvux i Stockholmstrakten, men har även läst vid Poppius journalistskola, varit lärarassistent vid en Montessoriförskola, säsongsarbetat på Skansen och varit lärare på språkskola i England.
För 15 år sedan fick hon tjänst vid Uppsala kommuns grundskolor. Sedan sju år undervisar hon ungdomar 12–16 år i Almunge-Eriksbergs skolor. Som många lärare brinner hon för yrket, men är orolig över utvecklingen.
– Skolan är en plats där lärare och elever hela tiden måste ställa upp för att möta kraven. När det gäller mina yngre kolleger eller annan personal tycker jag de gör en jätteinsats. De är riktiga hjältar i vardagen. Men hur länge kommer de att hålla?
Som många andra anser hon att rektorer och lärare i dag får för många olika arbetsuppgifter som inte har med kärnverksamheten att göra: att leda och undervisa. När hon själv gick i skolan undervisade både rektor och studierektor.
– De kom nära eleverna och blev en kollega bland kolleger. I dag upplever jag skolan som toppstyrd fast ingen verkar vilja ha det så.
Fritiden ägnar hon gärna åt tidningen Luthagsnytt som närsynt och på gräsrotsnivå skildrar människorna i stadsdelen. Hon har bland annat gjort en serie om ensamföretagare där- Ett annat engagemang är de student- och stadsdelsloppisar som hon och kompisen Fia Wollters anordnar i Vindhemsparken en till två gånger om året.
– Avsikten är också att samla människor som bor här i kvarteren, Luthagsbor och studenter. I år är fjärde året! Ibland tror jag att jag försöker återskapa det lilla samhälle jag växte upp i.
Hon är också varmt engagerad i SOS Barnbyar även om hon ännu inte har möjlighet att engagera sig fullt ut.
– Det kändes naturligt när jag adopterade min dotter Karin från Kina när hon var tio månader. Jag uppskattar organisationens goda tanke att alla barn har rätt till en förälder.
Hon har svårt att förstå att människor tar till kostsamma provrörsbefruktningar när det finns så många föräldralösa barn i världen.
– Jag tycker att alla som vill ha barn skulle fundera över de som redan finns, säger hon och berättar om hur det kändes att besöka det kinesiska barnhemmet och möta alla barnens blickar genom spjälsängarna - de barn som ingen kom och tog. . .
Hon har även ett patos för djurs rättigheter.
– Djuren är i händerna på människan, liksom hela naturen. Vi har alla ett viktigt, vårdande ansvar för att skydda de värnlösa, de som inte kan stå upp för sig själva.
anna.bill@unt.se