Han föddes i Umeå, där mamma pluggade på Lärarhögskolan medan pappa läste på KTH. När han var sex och hade fått en lillasyster flyttade familjen till Upplands Väsby, där han växte upp.
Som nioåring gick Jonas Eriksson med i scouterna, och intresset för friluftsliv har han fört över till sina barn. Men det som verkligen präglat hans tillvaro är basketen. Han började mest av en slump genom att följa med kamrater på träning.
– Jag har spelat otroligt mycket basket i mitt liv och sedan fungerat som tränare och ordförande, säger Jonas Eriksson som fortfarande spelar basket två gånger i veckan.
Under skoltiden var han inte hemma en enda dag i veckan.
– Skolan var jag inte mycket engagerad i. Det var basketen som gällde.
Han hade lätt för sig, och det var inte förrän han började läsa kemi vid KTH som han förstod vad det innebar att plugga. Efter två år där tog han ett sabbatsår, jobbade och reste sedan jorden runt.
– Jag var fundersam om jag skulle fortsätta. Jag kände mig inte som en teknolog, kanske för att jag bodde hemma och hade mycket basket på fritiden.
När han återkom från sin långresa hade allting landat, och studiemotivationen var mycket bättre.
Jonas Eriksson gjorde lumpen vid K1, den sista generation som gjorde hela militärtjänsten på K1 på Lidingövägen. Han utbildades till militärpolis och fick lära sig rida.
– Annars kunde man ju inte rida högvakt. Ridlektionerna var en cirkus – av 50 killar hade fem ridit tidigare.
Han minns att hästarna var lugna när man väl satt på deras rygg. Annat var det i stallet.
– Där var de vidriga, säkert för att så många oerfarna skötte dem. När man närmade sig hästarna måste man finta annars sparkades de eller tryckte upp en mot planket. Det var en ständig kamp när man skulle rykta eller sadla dem.
Efter examen från KTH började han arbeta med kemisk processutveckling åt industrin.
– Även om jag var oerfaren fick jag mycket ansvar, reste en hel del och gjorde spännande saker.
Några år senare började han vid Pharmacia i Uppsala. Där arbetade han med processutveckling i Healonfabriken som framställde läkemedel ur tuppkammar.
– Jag var bland annat ansvarig för tupparna och jobbade mycket med avelsverksamheten. Tuppkammens form och storlek skulle optimeras, men den fick inte heller vika sig, för då samlades bakterier i vecket, sägerJonas Eriksson som minns de åren med synbar glädje.
Han blev sedan teknisk chef för drift och utveckling, först i Uppsala och sedan även för fabriken i Stockholm. När sprutfabriken i Fyrislund byggdes var han i högsta grad delaktig, men var tvungen att avbryta när företaget köptes upp av Pfizer. Projektet lades ner, och han började som produktionschef i Stockholm.
Han fortsatte som konsultchef och projektledare på konsultföretaget NNE. Mesta tiden tillbringade han i Kuopio i Finland, där företaget byggde en ny läkemedelsfabrik. Dit veckopendlade han under en intensiv period.
Efter tiden på NNE hade han två privata konsultuppdrag. För Linköpings sjukhus utvecklade han en process för konstgjorda hornhinnor. Här i Uppsala har han arbetat med produktionsplanering i sjukvården.
– Det handlar om att använda lokaler och resurser på ett bättre sätt – ett spännande jobb med trevliga människor och bra resultat.
I dag arbetar Jonas Eriksson på ÅF i Solna, där han började som projektledare i juni 2011. För tillfället arbetar han med produktsäkerhet för ett stort läkemedelsföretag.
– För att man ska komma bort från falska kopior ska koder tryckas på förpackningarna.