Intresset för det inre livets vård och för retreatrörelsen har följt Gunnar Sundin hela livet, och som emeritus har han fortsatt med dessa verksamheter både i Finland och Sverige. Gunnar Sundin föddes i Sorsele lappmark där hans pappa var diakon med långa tjänsteresor i ödemarken. Hans mamma var lärare och öppnade hemmet vid Vindelälven för många hjälpsökande.
– Detta bidrog säkert till mitt intresse för sociala och pedagogiska frågor. Från mor fick jag gammalkyrklig västkustfromhet och från far roseniansk väckelseinspiration med i bagaget. Det har gjort mig obändigt nyfiken på mysteriet människan och mysteriet Gud, säger Gunnar Sundin.
1934 flyttade familjen söderut, till Järlåsa, där föräldrarna tjänstgjorde på en institution för alkoholberoende. Redan som barn var Gunnar Sundin målmedveten; elva år gammal byggde han upp en scoutrörelse på orten.
Som 13-åring började Gunnar Sundin på Fjellstedtska, där han tillbringade sju internatår.
– Redan som tonåring fick jag läsa de bibliska grundspråken. Sedan följde några intensiva år vid teologen.
Gunnar Sundin engagerade sig i studentlivet, bland annat i Kyrkliga frivilligkåren, där han mötte sin blivande hustru. Han prästvigdes 1956, och hans själavårdsintresse ledde till att han gick S:t Lukasstiftelsens psykoterapeututbildning.
– Dessa studier och några månaders själavårdsutbildning i Chicago i slutet av 1960-talet samt mina tolv år som sjukhuspräst på Samariterhemmet gav min yrkesutövning en tydlig själavårdsprofil.
De sista åren före sin pensionering 1995 fick Gunnar Sundin uppdraget att tillsammans med ett tiotal psykoterapeuter bygga upp ett personalvårdsprogram i stiftet.
– Det var spännande år, och vi kunde konstatera att sjukskrivningarna bland prästerna minskade påtagligt.
En period erbjöd han stödsamtal för personal i Kyrkans hus i Uppsala i samband med omorganisationerna där.
Präst är man livet ut, och Gunnar Sundin har som emeritus åtagit sig vikariat inom Domkyrkoförsamlingen och tjänstgjort på deltid som psykoterapeut vid S:t Lukas mottagning.
– Egentligen tycker jag det är skönt att bli gammal, så länge jag har förmånen att hålla mig frisk. Innan man fyllt sju leker ju livet, men när skolan börjar sitter man fast i systemet. Ekorrhjulet med produktion och reproduktion rullar på, och det gäller att hålla sig kvar så man inte ramlar av. Men utan att man vet ordet av är man 65 och ”tillbaka i sandlådan”.
Gunnar Sundin säger att han förstår att det kan vara frestande att intala sig att livet bara ska löpa på, utan förändringar.
– Jag vill visst inte moralisera över dem som tänker så. Men själv tror jag att det kan vara en risk i att leka ”icke-pensionär”. Jag har upptäckt att de sista åren i livet kan rymma en speciell kvalitet. Nu har jag tid att ta det lugnt, stanna upp, summera och tänka. Jag känner för egen del ett allt större behov av ”självsamhet”, ett kul uttryck som jag lärde mig häromdagen. Tänk att jag nu har chansen att leka med mina tankar och erfarenheter, mest till glädje för mig själv, men det känns också trevligt att få dela med mig av funderingarna till det nätverk av viktiga medmänniskor – som hunnit bli ganska omfattande eftersom jag haft förmånen att leva länge i samma stad i större delen av mitt liv.
Han ser det som ett privilegium att ha fått bo i Ofvandalskvarteret i 20 år, inte långt från Domkyrkan där han tjänstgjort i ett kvartssekel. Från sin balkong ser han sin gamla skola, Fjellstedtska, och baksidan på KFUM-borgen där han träffade sin hustru Britta för så många år sedan.
– Tyvärr är hon borta sedan drygt tre år. Men trots det garanterar jag att kaffepannan ska stå på spisen och att dörren till bottenvåningen på S:t Johannesgatan ska stå öppen mellan klockan 13 och 15 på min födelsedag, om nu några vänner är kvar i stan och har vägarna förbi.
Retreat: Period av stillhet, inre samling och bön, vanlig i kloster och ordensgemenskaper, även för utomstående. Inom Svenska kyrkan väcktes intresset för retreater genom anglikanska kontakter på 1950-talet. (Nationalencyklopedin)