BekrÀfta ditt barn
Hoppa över berömmet. LÄt ungarna ta risker. Och lÀr dem att inte bli sÄ beroende av vad andra tycker. Kokar man ner EQ-psykologens bekrÀftelse-rÄd till dagens ambitiösa förÀldrar ser de ut ungefÀr sÄ. Men viktigast av allt Àr att ha koll pÄ vem man sjÀlv Àr som mÀnniska.
â Att kĂ€nna att jag duger precis som jag Ă€r. Inte bara nĂ€r jag Ă€r snĂ€ll. Inte bara nĂ€r jag Ă€r duktig.
Nota bene: BekrÀftelse Àr alltsÄ inte samma sak som beröm. Beröm kan tvÀrtom fÄ motsatt effekt: "Mamma och pappa Àr bara nöjda med mig nÀr jag gör nÄt bra."
Man mÄste vara sÄ hÀr tydlig nÀr man talar om nÄgot som de flesta av oss som Àr vuxna i dag bara har lÀst om, inte upplevt sjÀlva. Ja, för sÄ var det ju för bara nÄgra generationer sen: Barnen bekrÀftade förÀldrarna. Inte tvÀrtom. Lyckade barn var ett kvitto pÄ att förÀldrarna var lyckade mÀnniskor.
SÄ tanken, den nya, psykologiska, att det Àr förÀldrarna som skall bekrÀfta barnen, Àr nÄgot de flesta av oss mÄste lÀra och trÀna pÄ först som vuxna. Inte lÀtt. Inte lÀtt alls.
FörÀlderns sjÀlvkÀnsla smittar av sig
Men nĂ€stan alla förĂ€ldrar vet ju numera att det Ă€r detta som krĂ€vs â i varje fall om man vill att ens barn skall bli vuxna med god sjĂ€lvkĂ€nsla. Och det brukar stĂ„ mycket högt pĂ„ svenska mammor och pappors önskelista.
SÄ hur gör man?
â Börja titta pĂ„ din egen sjĂ€lvkĂ€nsla, uppmanar Bodil Wennberg.
FörÀldern av samma kön som barnet Àr det absolut starkaste identifikationsobjektet, sÄ Àr det. Med andra ord: Om mamma ofta stÄr missnöjd framför spegeln kan hon nog inte rÀkna med att hennes dotter skall göra annorlunda. Om pappa kÀnner sig kuschad i livet Àr det bara naturligt att sonen ocksÄ gör det. TyvÀrr, det kan inte hjÀlpas.
Vad gör man Ät det dÄ?
â Det Ă€r vĂ€l egentligen bara att jobba pĂ„ med sig sjĂ€lv, suckar Bodil Wennberg. Alla vi som vet med oss att vi inte har sĂ„ jĂ€ttestort sjĂ€lvförtroende behöver kanske inte springa till en terapeut. Man kan ju ha mĂ„nga andra terapeutiska samtal, med en god vĂ€n, till exempel. För att sĂ€tta ord pĂ„ hur man kĂ€nner, för att bli lite mer Ă€kta.
Kolla förÀldrailskan!
En sÄdan samtalspartner fÄr naturligtvis inte lÀgga sten pÄ börda genom att fördöma eller ge Ànnu mera skuld.
â Och man skall vara medveten om att det ofta Ă€r sĂ„ att man tar tvĂ„ steg fram och ett tillbaka hela tiden.
Ett tips: Titta nÀrmare pÄ din dolda förÀldrailska! Den som nÀstan alltid lurar dÀr, bakom familjelivets vita linnedröm, utan att vi kÀnns vid den. Vi vill ju, gubevars, vara sÄdana bra förÀldrar?
â NĂ€r ungar Ă€r besvĂ€rliga sĂ€ger man ofta att det Ă€r för att de vill "testa grĂ€nser". Men jag Ă€r inte alls sĂ„ sĂ€ker pĂ„ det. MĂ„nga gĂ„nger kan det handla just om den dĂ€r förbjudna vreden hos förĂ€ldern som barnet vill fĂ„ upp till ytan. Innan mamma blir som ett kĂ€rnkraftverk ?
Det Ă€r Bodil Wennbergs huvudbudskap: KĂ€nslor gĂ„r inte att spara. Det Ă€r dĂ€rför det Ă€r sĂ„ viktigt att lĂ€ra sig att kĂ€nna igen dem; att veta vad det Ă€r man kĂ€nner. Och sĂ€tta ord pĂ„ det, bĂ„de för sig sjĂ€lv och andra. Att kunna sĂ€ga: â Nu blir jag sĂ„ arg! Det ger kraft.
Och i vÀrsta fall, om det kokar över, kan man alltid be om förlÄtelse och komma igen, försöka pÄ nytt.
Men det gÄr inte att "fuska sig förbi" frÄgan om vem jag som förÀlder Àr som mÀnniska, menar hon. Barn mÀrker. Barn genomskÄdar.
â Hur mĂ„nga förĂ€ldrar ser man inte vid hockeyrinken eller tennisplanen som hejar pĂ„ sina barn â för att de sjĂ€lva skulle ha velat vara bra i hockey eller tennis? En del barn gillar sport förstĂ„s, men lĂ„ngt fĂ€rre Ă€n man tror ?
Bara kÀrlek rÀcker inte
Bodil Wennberg hÄller med, hon har sjÀlv barn, hon vet, detta Àr svÄrt:
â Börja framför allt stĂ€lla dig sjĂ€lv frĂ„gan: Vems behov Ă€r det jag försöker tillfredsstĂ€lla nu? Mitt barns â eller mitt eget?
Nu Àr vi inne pÄ Bodil Wennbergs specialÀmne. Det Àr just detta som Àr kÀrnan i den emotionella intelligensen, EQ. AlltsÄ förmÄgan att tolka och förstÄ sina egna kÀnslor och dra adekvata slutsatser av dem. Som hon skriver i boken EQ pÄ svenska (Natur & Kultur, 2000): "Min uppfattning Àr att förÀldrars svÄrigheter inte handlar om brist pÄ intresse, egoism eller karriÀrlystnad utan snarare Àr en följd av det stora, till och med ibland alltför stora, engagemanget i sina barns vÀl och ve."
Det rÀcker alltsÄ inte med kÀrlek. Det Àr den tuffa lÀxan.
Vill vi ge vÄra barn bÀttre sjÀlvförtroende Àn vi sjÀlva fick, mÄste vi lÀra oss att umgÄs med dem pÄ ett annat sÀtt Àn vÄra förÀldrar gjorde med oss.
Bolla-tillbaka-tekniken fungerar ofta bra: Vad tycker du sjÀlv? Àr en frÄga alla förÀldrar borde anvÀnda ofta, menar Bodil Wennberg. SÄ att barnet lÀr sig att "Àga sin egen bekrÀftelse", inte hela tiden Àr beroende av vad andra tycker.
Uppmuntra risktagande
DĂ€r sitter en unge och ritar den ena teckningen efter den andra. "Ăr du sjĂ€lv nöjd?" skulle mamman alltsĂ„ kunna svara nĂ€r barnet vill höra vad hon tycker. Eller kanske till och med: "Den dĂ€r kunde du kanske jobba lite mera med ?"
â Att "tokberömma" Ă€r verkligen inte att ta sitt barn pĂ„ allvar!
Och att klara av svÄra saker ger sjÀlvförtroende.
â Vi mĂ„ste uppmuntra barnen till att ta lite risker ocksĂ„! Inte sĂ„dant som Ă€r farligt, förstĂ„s. Men förĂ€ldrarna kan inte alltid vara "stötdĂ€mpare".
Modern forskning visar annars att det Àr just vad Ätminstone mammorna ofta vill, i all vÀlmening. För att sedan drabbas av enorma skuldkÀnslor nÀr allt inte blir som de tÀnkt sig, nÀr livet inte Àr perfekt.
â Skuld har ju att göra med ansvar. Och ibland undrar jag om inte mĂ„nga mammor tar för mycket ansvar. Svenska kvinnor verkar ha lĂ€ttare att stĂ€lla krav pĂ„ sina arbetsgivare Ă€n pĂ„ sina mĂ€n! Medan papporna, Ă„ sin sida, Ă€nnu inte riktigt har fattat hur betydelsefulla de Ă€r för sina barn. Och dĂ€rför tar pĂ„ tok för liten del av förĂ€ldraansvaret.
Fotnot. Del 1 av serien FörÀldraskap var införd 14/11.
SĂ„ jobbar vi med nyheter