Hemma hos P-O Söderberg hälsar hunden Daddy Cool oss i tamburen med ett glatt skall. Han slår sedan följe ut till köket, där fika med hembakta kanelbullar redan står framme. Utsikten från högsta våningen i huset på Ringgatan är vidunderlig. Husse P-O Söderberg föddes i Uppsala, men skildes från sin biologiska mamma alldeles efter förlossningen. Sina första åtta månader tillbringade han på Gillbergska barnhemmet i Uppsala. Sedan kom det par som han kallar sina ”riktiga föräldrar” och hämtade hem honom till Eriksberg. När han var fyra och ett halvt år adopterade de honom.
– Min biologiska mamma bodde på Ringgatan 1, inte alls långt ifrån där jag själv bor i dag, säger P-O Söderberg.
Hans adoptivföräldrar heter Gertrud och Sven Söderberg. De jobbade båda på Almquist & Wiksell.
P-O Söderberg växte upp i Eriksberg, och har djupa rötter i stadsdelen. Där gick han i Hågadalsskolan och Täljstensskolan, och senare Bergaskolan. Han var idrottskille och spelade först ishockey för Almtuna och sedan fotboll för Sirius.
– Fast när jag var sexton slutade jag med idrotten. Flickor och mellanöl blev intressantare. Jag hade en rätt stökig ungdomstid.
Direkt efter grundskolan började han jobba. Han diskade, städade, jobbade på Akademiska, på dagis och som ventilationsmontör. I fyra år var han bokbinderiarbetare på Almquist & Wiksell.
– Men innerst inne kände jag att jag ville något mer. Jag var rastlös, säger P-O Söderberg, som då som nu tyckte om att skriva och egentligen hade velat bli journalist.
– Jag kände att jag hade orden.
En arbetskamrat på ”Wickes” tyckte mycket riktigt att han borde läsa vidare. P-O Söderberg lydde hans råd, och gick allmän linje på Wiks folkhögskola, där han läste in gymnasiekompetensen med högsta omdöme. Tiden på Wik förändrade hans liv. Han skrev in sig vid Uppsala universitet och började läsa psykologi och sociologi.
Sedan jobbade han ett par år som behandlingsassistent innan han 2001 utbildade sig till alkohol- och drogterapeut.
– Jag blev addiktolog (person som arbetar med beroenden) efter, en treårig utbildning vid Fria universitetet Norden. Främst har jag arbetat med ungdomar med kemiskt beroende som droger och alkohol, men också med personer som har så kallade processberoenden, till exempel spel eller sex.
– Livet blir som det blir, och jag hamnade i vårdsvängen, säger P-O Söderberg, som bland annat varit behandlingschef vid ett behandlingshem i Månkarbo.
I början av 2000-talet fick han en förfrågan från Tierps kommun om att bygga upp missbruksvården där, ett projekt som slutade med att han blev ansvarig enhetschef för Nätverkshuset i Tierps kommun.
2007 startade han som egenföretagare ett behandlingshem i Östervåla, Mångsbo HVB. Där har han arbetat som vd och placeringsansvarig de senaste fyra åren, men nyligen sålde han bolaget.
– Jag är en visionär, en person som tycker om att måla med stora penseldrag. När det kommer till förvaltning, bokföring och detaljer, då tappar jag fart och lågan slocknar, säger P-O Söderberg insiktsfullt, medan hunden Daddys svans dunkar liksom medhåll mot bordsbenen.
I februari löper uppsägningstiden ut, och ännu har han inte bestämt sig för vad han ska göra framöver.
– Lite läskigt känns det. Jag funderar förstås en hel del på vad jag ska göra i framtiden, men samtidigt vet jag ju att bra, kvalificerad ungdomsvård alltid behöver folk. Kanske blir det vårdbranschen igen.
P-O Söderbergs egna erfarenheter av vårdsvängen, som han kan både inifrån och utifrån, är en oöverträffad hjälp i arbetet med ungdomarna:
– Jag förstår precis vad ungdomar med beroendeproblematik går igenom. De behöver bli sedda, och jag vet att de blir trygga av att veta att jag verkligen förstår deras känslotillstånd. Ofta handlar det om ungdomar som hunnit bli allergiska mot psykologer, säger P-O Söderberg.