I mitten av 1950-talet var Birgitta Hallsten den enda kvinnliga musikanten i Frälsningsarméns hornmusikkår i Gävle. Men som vi snart ska se fick hon strida för att få lära sig ett blåsinstrument.
Hon växte upp i Bergsbrunna i ett hus som hennes pappa hade byggt.
– Pappa spelade i Frälsningsarmens hornmusikkår i Uppsala, och mamma i strängmusikkåren. Under krigsåren ledde han en tid blåsorkestern och hade ständigt problem med att många medlemmar var inkallade. Han brukade undra på söndagarna om det skulle komma tillräckligt med musiker till orkestern.
Hennes pappa tyckte att hon skulle ägna sig åt strängmusiken:
– Jag fick kämpa ganska envist för att få spela blåsmusik. Flickor skulle ju spela gitarr och sjunga. Problemet var att jag aldrig lyckades sjunga i samma tonart som jag spelade.
Men under ett FA-läger lärde hon sig blåsa revelj, och fick till slut en kornett. Hon gick Praktiska realskolan och tog examen 1950. Sedan jobbade hon ett år på Pharmacias statistikavdelning. Fast egentligen drömde hon om att bli lärare.
Hennes föräldrar stöttade henne, och 1951 började hon utbilda sig till folkskollärare i Gävle.
– I Uppsala kunde jag inte utbilda mig, för här var det bara gossar som kunde utbilda sig till folkskollärare, minns Birgitta Hallsten som tog sin folkskollärarexamen 1955.
Hon ler när hon minns de fyra härliga åren i Gävle. Där behövde hon inte kämpa för att få spela blåsmusik, utan i Gävle tog Frälsningsarméns blåsorkester mot henne med stora famnen.
– Jag var frälsningssoldat och spelade kornett i hornmusikkåren där. Den finaste blåsmusiken är den som spelas i Frälsningsarmén!
Sin första lärartjänst fick hon i Finspång. Hon var aktiv i FA, men engagerade sig även i Missionsförsamlingens juniorarbete.
– Det var genom missionsförsamlingen jag träffade min blivande make Lennart. Han blev min livskamrat fram till 2010. Vi fick 51 år tillsammans.
Efter ett år som lärare i Skultuna flyttade hon och maken till Frälsningsarméns skolhem Sundsgården på Mälaröarna, där båda fick tjänst.
– Men arbetet där blev inte riktigt så som vi hade trott och hoppats. Efter tre år flyttade vi och lämnade samtidigt FA. Det var jobbigt för där fanns hela vår släkt och nästan alla våra vänner.
Men livet ljusnade. Paret köpte tomt i Gunsta, och hennes man och hennes pappa byggde 1967 tillsammans det hus som hon fortfarande bor i. Birgitta Hallsten blev snabbt aktiv inom Svenska kyrkan i Funbo och fick tillfälle att lekmannapredika några gånger.
– Det kändes stort.
Dessutom drev hon söndagsskola hemma i villan i ett inrett källarrum.
– Jag tyckte det var så roligt! Det händer ibland att mina söndagsskolebarn – ja, de är ju vuxna nu – cyklar förbi här och ger mig glada tillrop.
Hon hade full tjänst och fem barn, så det blev inte mycket tid över för eget musicerande. Hennes man var hemmapappa i fem år, högst ovanligt på den tiden. Alla barnen fick lära sig något blåsinstrument och spelade tillsammans med sina vänner i en liten blåsorkester som hon satte ihop.
Om somrarna vandrade familjen i fjällen, och i tio år var hon och maken värdfamilj på familjesemestern vid stiftsgården Undersvik.
Birgitta Hallsten började spela althorn i Lötenkyrkans numera nedlagda blåsorkester. Hon var då speciallärare i Bellmansskolan i Uppsala och ansvarade för skolans samlingar, jul- och sommaravslutningar, Luciafirande, påsksamlingar och sångsamlingarna en gång i månaden.
– För mig var det feststunder, säger Birgitta Hallsten som arbetade 43 år som lärare.
– Fast de sista tre åren var jobbiga, med alla nedskärningar. Jag var glad över att få gå i pension 1998, säger Birgitta Hallsten.
Nu fick mer tid för eget spelande. Hon började spela althorn i Uppsala blåsorkester, och var med när orkestern besökte Assisi i Italien.
– Fast jag har slutat spela nu så har jag fortfarande kontakt med medlemmarna i orkestern. Fysiskt orkar jag inte så mycket numera, och tar fram hornet bara någon gång om året vid speciella tillfällen.
Men hon har uppdrag som hon tycker om, och som ger livet mening och struktur. Arbetet i SPF:s styrelse är ett, Funbo kyrkliga syförening som träffas varannan måndag i församlingshemmet, är ett annat.
– Det låter lite tråkigt med syföreningar, men det är tvärtom väldigt roligt. Jag tycker om att vara ordförande.
– När jag säjer att jag kanske borde sluta säger alla tanterna: ”Nej, nej, sluta inte, sitt kvar och tala om för oss vad vi ska göra”. Vi har traditionsenligt julförsäljning första lördagen före första advent. Så har det varit i hundra år och det går inte att ändra på, skrattar hon.