Hon föddes i Vassunda och växte upp i Lagga prästgård, dit hennes föräldrar kom som ungt prästfolk när hon var fyra år. Barndomens Lagga beskriver hon som en sörgårdsidyll: båda föräldrarna var oftast hemma, och i gårdarna runt omkring fanns många lekkamrater. Hon tyckte om att spela teater och kunde förutom att bli författare tänka sig att bli skådespelare, sångerska eller konstnär också.
– Som barn vann jag en rittävling i Allers en gång. Och jag spelade mycket teater med grannflickan Ingrid Thärnström, säger Britta Zamore och berättar hur de satte upp pjäser i kyrkoherdeboställets hönshus och tog två öre i inträde.
1950 började hon i flickskolan Magdeburg, där farmor Inez hade gått i slutet av 1800-talet. På andra sidan Fyrisån låg Fjellstedtska, en pojkskola som ”förberedde blivande präster för akademiska studier”.
En enda gång om året möttes de båda skolorna vid Fyrisån.
– Vi radade upp oss på var sin åkant med var sin lucia i mitten. Pojkarna hade vita lucianattlinnen eller lakan. Gula garnhärvor under stjärngossestrutarna föreställde hår.
Luciorna och deras tärnor turades om att sjunga julsånger. Ceremonin avslutades med att båda luciatågen skred ut på isen och radade upp sig mittemot varandra.
– Sedan sjöng vi alla Luciasången tillsammans.
Med åren blev vintrarna mildare och isarna svagare, så luciaceremonin på isen förbjöds.
– Men lussandet levde vidare på vardera åkanten i stället, lika känslosamt och romantiskt som alltid.
Efter examen arbetade hon som barnflicka på Sätra gård utanför Uppsala. Föräldrarna ville att hon skulle bli sjuksköterska, men det visade sig att hon inte tålde att se blod.
– Då jag var 18 fick jag möjlighet att bestämma själv, och flyttade till Stockholm där jag gick en kartritarkurs.
Hon hyrde rum på Karlbergs slott hos en kaptensfamilj. Hon, som bott på mörka landet, njöt i fulla drag av Stockholm med sina gatlyktor, skyltfönster och all trafik.
Britta Zamore fick arbete som kartritare på Domänverket och senare Vattenfall, VIAK, HSB och Vägförbättringar. Efter 20 år i arbetslivet väntade hon tredje barnet och beslutade sig då för att vara mammaledig – i tio år.
När hon återvände till arbetsmarknaden hade ritborden ersatts av datorer. I stället började hon som informatör på Personkonto Kundtjänst, senare Posten Banktjänst. 1992 fick hon ansvaret för den nya ”datorintegrerade” telefonin.
– Postkontoren i Sverige blev testgrupp. Jag minns att kassörerna deltog lite motvilligt. De visste inte då att den tekniken snart skulle göra både kontor och kassörer överflödiga.
När makarna separerat flyttade hon till Norrtälje, där hon bodde i 17 år. När hon var 58 började hon en ny karriär efter pensioneringen, först på Stadsarkivet i Stockholm där hon registrerade barnhusrullor från 1800-talet, ett jobb som passade en inbiten släktforskare och dokumenterare perfekt. Hon fortsatte vid Stadsarkivet i Norrtälje och gjorde by- och gårdsinventeringar på bland annat Björkö-Arholma och Singö-Fogdö. Avsaknaden av körkort var inget hinder. Antingen tog hon bussen ut på öarna eller fick skjuts av en väninna. På plats samlade hon in äldre by- och gårdshandlingar, intervjuade byborna och gjorde en skriftlig dokumentation.
– Även om hela mitt yrkesliv varit roligt och intressant kände jag att nu hade jag kommit rätt.
Släktforskning har alltid upptagit mycket av fritiden. Pappa Gunnar var ivrig släktforskare och hon har följt hans spår. En anfader var morian och kom till Sverige på 1700-talet.
– Han och hans söner gifte sig med vita kvinnor. Jag är femte generationen.
På senare år har hon ägnat sig åt hembygdsforskning, och återvände till barndomsbygden 2008, när hon och sambon Arne bosatte sig i Knivsta. 2012 skrev hon boken Lagga i mitt hjärta med Lagga hembygdsförening som finansiär. Under sju års tid intervjuade hon omkring hundra sockenbor. Två uppföljare är nu på gång.
– En av mina barndomsdrömmar, den om att bli författare, blev ju verklighet till slut.