Stig Lundquist är ett bra exempel på hur slumpen i hög grad styr människors liv. Som liten satt han en kväll under sina föräldrars säng och mixtrade med ett gammalt batteri i mörkret. Hans förtjusning över blixtrandet sådde fröet till en lysande karriär där han kom att arbeta med två Nobelpristagare: Manne Siegbahn och Hannes Alfvén. Den lille pojken med de sprakande kablarna blev själv ”åskprofessor”, och pionjär inom svensk atomkraftsforskning.
Han är född i brukssamhället Hällestad i Östergötland, dit hans pappa kom som kamrer.
– Mitt första minne är hur jag som treåring blev dragen i en skrinda. Jag kommer ihåg hur tallarnas solbelysta stammar reste sig runt mig, hur rötter och stenar skakade den lilla skrindan. Och jag minns min lillebrors dop något år senare. Det var ett hemdop, med en massa mörkklädda människor, och två ljusstakar på ett bord.
Familjen flyttade till Katrineholm där Stig Lundquist gick samrealskola. Han var scout, tog pianolektioner, var duktig i längd- och höjdhopp och i längdåkning på skridsko.
– Jag tyckte om att fotografera och byggde tidigt en kamera, en glasskiveapparat, säger Stig Lundquist.
Senare i livet, i tjänsten, släpade han runt med fotoutrustningar så tunga att han knappt mäktade med dem.
Han gjorde sin militärtjänst som stabsfurir vid Svea livgarde på Östermalm. Under kriget bevakade han mineringar utanför Stockholm, och tillbringade en smällkall vinter i tält i Tornedalen.
Det var under krigsåren han träffade sin blivande hustru Anna-Greta.
– I Dagens Nyheter fanns en annons: ”Två skånskor, lugna och blyga, söker brevvänner”. Jag och Anna-Greta brevväxlade ett år innan vi träffades,
1944–45 var han teknisk assistent vid Forskningsinstitutet för fysik vid Vetenskapsakademien under ledning av Manne Siegbahn. Efter studier vid KTH blev han civilingenjör 1949, i det nya ämnet teknisk fysik. Parallellt med studier och forskning arbetade han hos Hannes Alfvén, professor i elektronik vid KTH.
– I barndomen ville jag bli präst eller pianist. Pappa tyckte att det kunde jag visst bli, men först skulle jag skaffa mig ett yrke.
1956 fick Stig Lundquist en tjänst vid Vattenfallsstyrelsens atomkraftbyrå som forskningsledare för en expertgrupp som arbetade med ”kärnreaktorernas grundläggande problem”.
Han arbetade med kärnkraften medan den ännu låg i sin linda, och säger i dag apropå riskerna:
– Jag tror att man kan göra kärnkraften säker. Men jag är bekymrad över dess inverkan på naturen.
Stig Lundquist kom till Uppsala 1963 som laborator i teoretisk elektroteknik. Han fick tjänstebostad vid åskforskningscentret Husbyborg, liksom kollegan Kai Siegbahn. 1967 blev han professor i elektricitetslära ”med särskild hänsyn till atmosfäriska urladdningar” – blixtar.
Familjen bosatte sig i ett hus i Sigtuna, alldeles vid Mälaren, och han kunde förverkliga drömmen om en egen flygel.
Under några intensiva år reste han och kollegan Victor Scuka runt på Skånekusten för att jaga blixtar.
– Det gällde att hitta ställen utan störande gatubelysning. Vi samlade också in människors berättelser om åska och blixtar. Till sist fick vi tillstånd att bygga ett observatorium på Österlen.
Att inte fråga en åskprofessor efter råd om hur man skyddar sig mot blixten känns som tjänstefel. Och Stig Lundquist svarar snällt, trots att han måste ha fått frågan tusentals gånger.
– Man ska akta sig för uppskjutande föremål som träd och flaggstänger. Fast det är faktiskt många människor som överlever ett blixtnedslag. Det beror på vilken väg blixten tar.
Han pensionerade 1987, och valde då att ta avsked från sin karriär för att ta hand om sin sjuka hustru – hon som vidgade hans värld och fick honom intresserad av människor. Han engagerade sig i bland annat Mikaelskyrkans språkgrupper för invandrare.
– Eleverna hade få tillfällen till talövningar, så jag ställde upp. En gång pratade vi om namnen på alla köksredskap, som jag tog fram allteftersom. För många var det första gången som de gästade ett svenskt hem.
Han lärde sig laga god mat under hustruns sjukdomstid för att fresta henne att äta, och lagar i dag all mat själv. Det blir sällan halvfabrikat utan han föredrar bra råvaror och lagar omsorgsfullt sina rätter.
– Jag går till affären och handlar alla dagar, oavsett om jag behöver det eller inte.
Nu inför födelsedagen ska han bjuda familjen på bœuf bourgignon (”köttet ska marinera två dagar och grytan ska helst stå två dagar innan den serveras”) följt av fransk äppelkaka (”fyra bittermandlar och grädde, inte vaniljsås, till”.)
– Jag följer mina barnbarn på Facebook och brukar veta vad de äter till middag, skrattar han.