Ulla-Karin Zetterström är född i Enköping och uppvuxen i byn Jädra. Hennes pappa jobbade på Bahco och mamma var elevassistent för särskoleelever. Hennes skoltid präglades av små landsbygdsskolor: Sävsta , Bärby och Sparrsätra. Sång och musik blev tidigt en viktig del av livet. Föräldrarna var ivriga körsångare, så redan som småbarn fick hon och systern följa med i övningarna, själva alltför unga för att platsa i kören. Fast de hade lärt sig texterna och satt i kyrkbänken och sjöng med. Senare blev systrarna oundvikligen passionerade körsångare.
– Att sjunga var jätteviktigt för vår familj. Mamma och jag sjöng alt, pappa bas och min syster sopran. Vi åkte ofta på gemensamma körresor.
Under högstadietiden ville hon arbeta som sjuksköterska i Indien och hjälpa fattiga, utsatta människor. Men efter studenten från gymnasiet i Enköping utbildade hon sig till förskollärare och bosatte sig i Uppsala.
– Jag flyttade från Enköping så fort jag kunde, säger hon med eftertryck.
Efter sin examen gick hon på vikariat; i början av 80-talet var det svårt att få förskollärartjänster. Samtidigt var hennes dröm om att göra gott i andra delar av världen fortfarande stark. Så när hon fick reda på att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen utlyst ett stipendium för "missionsintresserad ungdom" nappade hon direkt, trots att hon var närmare 30 och knappast kunde räknas in i kategorin ungdom.
– Men jag tänkte att de kan inte säga mer än nej.
Ulla-Karin fick stipendiet , och 1983 anlände hon till Madar Pradesh i Indien. Där arbetade hon på ett stort landsbygdssjukhus som drevs av lutherska kyrkan och servade landsbygdsbefolkningen – fattiga människor med låg eller ingen kast. I ett halvår var hon volontär på sjukhusets dagis- och barnavdelning, och när jag frågar varför västerlänningar som kommer till Indien ofta bryter ihop över allt elände de ser har hon genast svaret.
– De gråter för att de är i Indien för kort tid. Jag förstår att folk gör det, för misären är monumental och kontrasterna är gigantiska i städerna. Men ute på landsbygden fick jag andra bilder av Indien, vanliga människor som berättade om sina vanliga liv.
Åter i Sverig e vikarierade hon en tid i Fanna kyrka, men tiden i Indien hade gett henne smak för utlandsarbete. En dag såg hon en annons: Svenska kyrkan sökte förskollärare till Tanzania.
– Jag tänkte: "Hm. Jag har ju aldrig varit i Afrika". Sedan tänkte jag att jag så gärna ville göra något roligt och spännande innan jag bosatte mig i Uppsala resten av livet, säger Ulla-Karin som sökte och fick jobbet. Hon blev kvar i Tanzania i åtta år. Några språk- eller missionärskurser hanns aldrig med; i december -83 fick hon tjänsten, i februari -84 bar det iväg. Efter ett och ett halvt år vid EF:s språkskola för missionärer från hela världen började hon vid en förskola i norra delen av landet tillsammans med tre tanzaniska medarbetare. – Där fanns barn från hela världen, missionärsbarn förstås, men också barn till personalen som bodde på området. Inskolning var ett helt okänt begrepp bland föräldrarna, och jag jobbade stenhårt på att vi skulle ha det.
Fortfarande håller hon kontakt med några av "sina" svenska barn från den tiden, och fortsätter halvt på allvar halvt på skämt:
– Alla barn är egentligen mina. Jag bara lånar ut dem till deras föräldrar.
Hon återvände till Sverige hösten -91. Bara någon månad senare fick hennes mamma en stroke och blev halvsidesförlamad.
– Jag minns att jag var så tacksam över att vi hann prata och "komma ikapp" innan dess, säger Ulla-Karin, som själv samtidigt väntade barn. Hon stannade kvar hos sin mamma och tog hand om henne tills för tio år sedan, då hon flyttade med sin då tolvåriga dotter till Storvreta. När hon talar om sin mamma lyser hennes blåklintsblå ögon.
– Mamma fyller snart 91 och är en häftig, fantastisk kvinna med humor och nyfikenhet! Det är tryggt att åldras med henne, för då har man en bra förebild.
Sedan tio å r arbetar Ulla-Karin som församlingspedagog i Ärentuna församling. Där ansvarar hon för öppna förskolan, olika barngrupper och kontakterna med skolorna runtomkring, som då och då bjuds in till församlingsgården.
– Jag trivs jättebra med jobbet, kollegerna och vår fantastiska kyrkoherde, säger Ulla-Karin som ska fira 60-årsdagen med bland annat västafrikanska trummor.