En del människor har svårt för att sluta jobba när den dagen kommer. Andra kan knappt bärga sig innan de får sluta och i stället ägna sig åt någon fritidssysselsättning. Bälingebon Yvonne Schantz har hittat en tredje väg att gå. Samtidigt som hon njuter av pensionärslivet hoppar hon då och då in och arbetar på sin gamla arbetsplats.
– Det känns rätt roligt och ett bra sätt att inte släppa kontakten med arbetskamraterna, säger hon.
Från 1982 och fram till pensioneringen för tre år sedan jobbade hon på olika befattningar inom individ- och familjeomsorgen i Uppsala kommun. Främst har arbetet handlat om omhändertagande av barn och kontakt med alla berörda efter att barnen hamnat i familjehem. Många är de ärenden som har passerat Yvonne Schantz skrivbord under åren.
– Det är klart att det många som man har fäst sig vid och som man har undrat hur det gick med. Det man önskar är ju att man har gjort skillnad för dem, säger hon.
Det som bekymrar henne nu är att omsättningen på personal inom individ- och familjeomsorgen har ökat. Många orkar inte med det känslomässigt påfrestande arbetet och söker sig vidare. Själv tror hon att det var en fördel för henne att hon hade en del erfarenhet innan hon började där.
– Jag hade varit skolkurator i många år och dessutom hade mina egna barn hunnit bli lite större. Det är inte lätt att kombinera med att ha småbarn.
Hon vet inte exakt vad det var som fick henne att söka till Socialhögskolan från början. Men hon berättar att hennes egen uppväxt har haft betydelse för hur hon har sett på utsatta barn. Hon växte upp med en ensamstående mamma och de bodde hemma hos morföräldrarna. Även om det fanns gott om vuxna i hennes liv fanns en avsaknad av den biologiska pappan som hon inte visste vem det var.
– Det var inte något man fick prata om. Och det har lärt mig att även om man inte växer upp med sina biologiska föräldrar är det viktigt att veta vilket ens ursprung är, säger hon.
Mamman hade varit död i många år och Yvonne Schantz själv var en bit över 50 när hon bestämde sig för att ta reda på vem pappan var och tog kontakt med honom.
– Det var en väldigt positiv upplevelse och vi har fortfarande kontakt. Och jag fick några fler halvsyskon på köpet, berättar hon. Även det faktum att hon på somrarna reste i väg och bodde hos en familj på landet i Halland har givit henne en ökad förståelse för hur barn med kontaktfamiljer kan ha det. I Halland fanns också mormoderns gamla sommarstuga, som Yvonne Schantz numera har tillsammans med sin halvbror. När vi träffas ska hon precis åka ned till stugan med sin man för att sedan fira födelsedagen med honom och de två döttrarnas familjer i Skagen. Där ska hon också passa på att besöka konstutställningar och låta sig inspireras. Efter pensioneringen har hon nämligen börjat med akvarellmålning.
– Jag satt och funderade över vad jag skulle göra när jag skulle få en massa tid över och jag har alltid gillat att göra saker med händerna. Det är roligt och man kan sitta och gå upp i målandet helt och hållet medan tiden bara försvinner, säger hon och tillägger att hon blir extra glad när äldsta barnbarnet Alice säger att hon vill måla med mormor.
Sommarkurser på folkhögskola i Kungsbacka och på Visingsö har det också hunnit bli och hon har hon nyligen kommit hem från en akvarell- och fotokurs på den grekiska ön Santorini. Hon är dock noga med att poängtera att hon en riktig amatör.
– Men jag har min man som en av mina största supportrar. Man behöver ju få höra att det är bra, säger hon.