Ett av Nils Råmbins starkaste barndomsminnen från Arbrå är permittenttågen med tyska soldater som passerade orten i början av 1940-talet.
– Jag minns hur tyskarna sjöng, och att tanterna var alldeles till sig och bjöd dem på nybakade bullar. Järnvägsvagnarna hade röda och svarta kors. De svarta korsen på vagnarna betydde att det fanns döda i dem. De med röda kors fraktade sårade.
Hans pappa var verkmästare på Arbrå verkstad, och hans mamma skötte hemmet.
– Pappa var bara 42 när han dog, och mamma fick det besvärligt. Vi hade det fattigt, och jag minns fortfarande de där orden i betygen: ”Anledning till frånvaro: brist på kläder och skor”. Sånt här är svårt att förklara för barn och barnbarn, jag ser hur de slocknar i blicken.
Efter sexårig folkskola flyttade han 1943 till systern som var servitris på Odinsborg i Uppsala. I hans ögon var Uppsala en jättestor stad, mörklagd till följd av det pågående världskriget.
Sitt arbetsliv började han som 14-årig springsjas vid J F Janssons rörfima. Hans arbetskamrater tog väl hand om honom.
– Jag som var faderlös fick plötsligt 40 pappor. Problemet var bara att jag talade hälsingedialekt, så alla sprack upp i ansiktena så fort jag öppnade munnen.
Efter sex år var han förstaklassmontör. Sin rekryt gjorde han vid I 8, där han tillhörde stormpionjärerna.
Nils Råmbin har alltid varit idrottsintresserad och gjorde sin första utförsåkningstävling 1937. Senare var han med om att grunda utförsåkningsklubben Ull i Uppsala. 1947 hade Sirius backhoppning på programmet, men några tyckte hoppbacken i Sunnersta var för liten.
– Så vi var några killar som 1947 renoverade den, grävde ut och högg ner träd: ”Hågge” Johansson, ”Tarzan”, ”Gubben” och jag – det var hjältarna i stan, det! Det var ju bara några år efter freden, så småstugorna i Sunnersta eldades fortfarande med ved. Vi sålde för sju kr kubiken och fick pengar till belysning. Liften tillverkade vi själva av en elmotor.
Det var alltid fullt med folk under tävlingarna, för i Uppsala visste ingen vad utförsåkning var. Klubben hade till och med propagandatävlingar i Gamla Uppsala.
– Det tog bara 13 sekunder att ta sig ner.
Under de åren träffade han Ingemar Stenmarks pappa Erik, en skogshuggare norrifrån som skulle ta hand om stormfälld skog i Norduppland. Men han hann med att tävla i Sunnersta.
– Erik Stenmark var klädd i kavaj och keps, rökte pipa och knackade ur askan mot staven innan han åkte i väg och vann. Det var då idrott var en lek.
Efter lumpen återvände Nils Råmbin till rörfirman som verkmästare, och emigrerade 1956 till Amerika, dit släktingar tidigare utvandrat. Där arbetade han som byggnadssnickare. Han köpte sig en bil på den tiden man fick 80 liter bensin för tre dollar, och åkte runt i landet. När så Koreakriget bröt ut i slutet av 50-talet blev han inkallad till tjänstgöring i amerikanska armén och återvände då till Sverige.
I Uppsala fortsatte han som rörmokare, och var med och byggde stadsdelen Kvarngärdet.
– Det gick hårt åt kroppen. Jag fick ont i ryggen så jag blev verkmästare igen.
1965 fick han jobb på Diös, i samband med att miljonprogrammet tog fart. Sedan arbetade han för Platzer i Saudiarabien ett halvår och byggde nio skolor – det första av många jobb utomlands. Han har även arbetat i Lausanne, Rom, S:t Petersburg och Minneapolis.
I dag är miljonprogrammet mer aktuellt för honom än någonsin. Han har de senaste 20 åren arbetat med förbättringar av fastigheter tillhörande sex större bostadsrättsföreningar. Förbättringarna har inneburit att föreningarna halverat sina energiuttag och reducerat koldioxidutsläppen med 90 procent. Sedan ett par år är han anställd som seniorrådgivare vid arkitektfirman Tema i Uppsala.
– Det är intressant och spännande. Och jag träffar så många härliga människor. Den löningen är mer värd än pengar.
I Gamla Uppsala har han bott i 40 år och har alla barn och barnbarn på 500 meters avstånd. På äldre dagar fick han dessutom kontakt med sin storebror som nyligen avled, 92 år gammal.
– Vi hade inte träffats på många år. Båda jobbade vi utomlands fast i olika länder, så vi hade mycket gemensamt och massor att tala om. Och vi lärde oss laga mat tillsammans efter recept.nu. Ingen av oss hade varit ute i köket tidigare.