Cykelburen nio månader om året

Om man under en intervju hör att föremålet har flyttat många gånger under barndomen, så kan man ­oftast sluta sig till att fadern ­antingen varit präst eller officer.
I dagens jubilar Ulrica Ståhls fall var pappan officer.
– De första tolv åren bodde jag mitt i Stockholm, utom ett år i Karlstad, sedan tre år i Östersund, ett år i Eksjö och så tre år i Strängnäs, redovisar hon prompt.

Mamman var värmländska och alla lov och sommarlov tillbringades på morföräldrarnas gård i Värmland. Så det är där hennes rötter finns, de många flyttarna till trots, vilket bland annat har fått till följd att hon än i dag talar med omisskännlig värmländsk dialekt. Och kamraterna därifrån har hon fortfarande kontakt med.
Flytten till Strängnäs tycker hon var värst, men är osäker på om ­detta beror på staden eller på grund av hennes ålder.
– I Eksjö var det så jäkla kul, så att lämna stan var inte roligt. Men det var ju bara att hänga med, ­beskriver hon officersbarnets ­dilemma.
I Strängnäs började hon på den nystartade latinlinjens nyspråkliga gren, utan latin men med spanska.

Fritiden under skolåren ägnades åt ”allmänt ungdomsliv”, utan särskilt fokus på någon enskild del av det, idrott eller annat specialintresse.
Efter att ha funderat och provat på olika utbildningar, kom ett nytt förslag upp.
– Det var någon som frågade om jag inte skulle åka till Uppsala och läsa spanska, berättar hon.
Så hon gjorde det. Hon insåg då att man skulle välja studentnation efter var man vuxit upp och där fanns ju en hel del alternativ att välja bland. Till slut fastnade hon för Värmlands nation.
– Jag ägnade mig nog mer aktivt åt studentlivet än åt studierna. Jag blev internationell sekreterare på nationen och så småningom klubbmästarinna.

Det var också där hon träffade sin blivande man, som var klubbmästare.
– Så spanska var ett ämne jag höll på med länge, säger hon ­menande.

När hon så småningom åter­upptagit studierna läste hon sedan språkvetenskap och engelska och fick ihop en fil mag 1974.
Under studierna kom hon i ­kontakt med det som kallades ­Californiaprogrammet. Kort ­uttryckt var det så att en stor mängd amerikanska studenter, ledda av en professor, kom till ­Sverige.
– Programmet började 1963 och jag började arbeta, som vikarie, i början av 1970-talet och fick fast jobb 1974. Alla de här studenterna skulle ju bo någonstans och det skulle ordnas kurser och värd­familjer för dem under det akademiska år de tillbringade här. Så under de 17 år jag arbetade med programmet hade jag en ny chef varje år, alla med ny etnisk ­bakgrund, berättar Ulrica Ståhl och tillägger att allt som kan ­hända en grupp ungdomar, ­graviditeter, förhållanden som ­inleds och avslutas, hände dessa amerikanska studenter, så hon fick agera kurator bland alla andra uppgifter.
– Det var en suddig gräns ­mellan arbete och privatliv, ­sammanfattar hon.

Så småningom, när det europeiska utbytesprogrammet Erasmus tillkom, förstod man på Uppsala ­universitet att Ulrica Ståhls ­erfarenheter kunde vara av nytta och hon knöts till universitets­förvaltningen.

Mitt i allt detta kom tragedin som kom att förändra familjens liv. Under en semesterresa i ­Spanien 1999 fick ena dottern stark huvudvärk, som inte blev bättre. Hemkomna och efter två dygn på Akademiska sjukhuset avled ­dottern av en oförklarlig, akut hjärninfarkt.
Familjen fick efter dödsfallet mycket stöd av vänner och ­omgivning men fick också se hur valhänt många människor ­reagerar i en sådan här situation.
– Det är otroligt så mycket dumheter folk sade, säkert i bästa välmening. Jag fick en ingivelse att jag skulle ta som min uppgift att berätta för andra om det som hänt – för min egen del, men också för att hjälpa människor att kunna tala om sådana här svåra frågor, berättar hon.

Detta är naturligtvis ett ­ständigt pågående arbete, och en hjälp i det har säkert varit den av sina egenskaper hon framför allt för fram: nyfikenheten.
– Sedan 2000 har jag gått ett stort antal småkurser, i retorik, foto, akvarellmålning – andra sätt att uttrycka mig, helt enkelt, avslutar Ulrica Ståhl.