Cyklar gärna men inte i Nepal

Det första som slår den som kommer hem till Per Löwdin är alla fantastiska orientaliska mattor i allt från ull till silke som ligger överallt på golven i den stora våningen med utsikt över Luthagsesplanaden. "Luthagens Autobahn" kallar han den ironiskt.
Det är tidig novembereftermiddag, men ändå så molnigt därute att han tänt lampor lite här och var i lägenheten. Överallt finns konsthantverk, föremål och masker av sydasiatiskt ursprung; Per Löwdin och hustru Elisabeth reser gärna till exotiska platser. De har vandrat, klättrat och cyklat i bland annat Nepal, Sydostasien och norra Indien.

I snart ett kvartssekel har Per Löwdin varit doktorandombudsman och har därmed oöverträffade kunskaper om och erfarenheter av hur doktorandernas situation förändrats under de åren.
- Den viktigaste skillnaden är att det är mycket svårare att bli antagen, säger han och sätter sig till rätta i fåtöljen medan han pekar på katten Tilicho som plötsligt får spel och rusar runt som en galning på de vackra mattorna.
- Typiskt kattfnatt, säger Per Löwdin och skrattar åt kattens plötsliga energiutbrott.

För många kullar Uppsalastudenter har Per Löwdin blivit Den evige doktorandombudsmannen. Mycket har hänt sedan han tillträdde.
- När jag började var det fri antagning till forskarutbildningen vid Uppsala universitet. Det räckte helt enkelt med att man uppfyllde tillträdeskraven. Det medförde att det med tiden bildades en väldigt stor doktorandpopulation i Uppsala som inte var aktiva. En professor kunde stå som handledare för 50 doktorander.
Efter hand skärptes antagningskraven, och i slutet av 1989 gällde regeln att man inte fick anta fler doktorander än att de kunde erbjudas handledning och rimliga studievillkor.
- Under 80-talet var tidsandan helt annorlunda, och diskussionerna om antagningsförfarandet var många. Vissa tyckte att antagningsbegränsningen inskränkte forskningens frihet, säger Per Löwdin.

Själv är han dubbeldoktor, i två så skiftande ämnen som kulturantropologi (han disputerade 1986) och statskunskap (1998).
Avhandlingen i kulturantropologi handlade om mat, ritual och social organisation bland folkgruppen newarerna i Nepal.
- Den har faktiskt tryckts om, på kommersiella villkor, säger Per Löwdin, som lärt sig flera av språken i området, bland annat nepali och newari, ett tibeto-burmanskt språk, med många inslag av sanskrit.
Per Löwdin har alltid varit fascinerad av berg; redan hans C-uppsats i socialantropologi handlade om relationen mellan olika folkgrupper i Nepals bergstrakter.
- Mina föräldrar klättrade mycket, och det gjorde att jag tidigt blev intresserad av alpinism, säger han.

Men det är inte de fysiska utmaningarna eller faran som Per Löwdin och hustru Elisabeth främst är ute efter. Nej, det är skönheten i naturen och den därmed följande glädjen över det vackra som är belöningen, förklarar han.
- Det handlar helt enkelt om att ha en "nice outing". Jag skulle aldrig drömma om att riskera livet när vi klättrar. Det ska vara lagom utmanande och man ska inte behöva vara rädd och stå och frysa i timmar. Somliga klättrare letar efter svårast möjliga väg, och vill helst hitta en ny väg ingen gått förut på någon nordvägg. Det har aldrig roat oss, säger Per Löwdin, och med oss menar han sig själv och hustrun Elisabeth:
- Jag tycker om att göra saker tillsammans med henne.

Cykling är en annan passion. Överallt i våningen finns cyklar av varierande utseende och funktion, placerade på helt oväntade ställen. De är avsedda för olika väderlek, terräng och underlag. Ögonstenen är en racercykel av aluminium som står i arbetsrummet och ledigt går att lyfta med vänsterhanden.
Med samma entusiasm som när han tidigare berättade om Matterhorn, Weisshorn, Dent Blanche och andra alpina eldoradon övergår han nu till att berömma sin favoritcykelterräng:
- Jag cyklar gärna i Lunsenskogen utanför Uppsala. Lunsens stigar håller absolut världsklass. Roligare blir det inte!

Cyklar gärna men inte i Nepal

Per Löwdin är doktorandombudsman, och blev själv doktor två gånger. Han reser med förtjusning till bergiga länder, men cyklar helst i Lunsenskogen, med stigar som "håller absolut världsklass."