”Det är svenska flaggans dag, och den enda som sjunger det är jag”. Så sjunger Traste Lindén i låten Svenska flaggans dag från 1991. Och visst har det varit svårt att få till ett ordentligt nationaldagsfirande, trots att föregångaren svenska flaggans dag infördes redan 1916. För att ge nationaldagen mer utrymme i svenska folkets liv beslutade riksdagen till slut om att göra dagen till helgdag och 2005 ströks annandag pingst och ersattes med 6 juni.
Men hur mycket firar vi egentligen? Det har Dialekt- och folkminnesarkivet vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala försökt ta reda på. Redan 2005 gick forskarna ut och bad folk skicka in sina tankar om nationaldagen och sedan ett år tillbaka pågår en ny insamling av berättelser om hur svenskarna firar.
Katarina Ek-Nilsson vid Dialekt- och folkminnesarkivet berättar att den nya röda dagen mottogs negativt av de flesta när den infördes. Dagen ansågs både onödig och för nationalistisk.
I dag ordnar många kommuner och hembygdsföreningar samling med musik, underhållning och aktiviteter, något slags mini-midsommarfirande, men för många är det trots allt bara en ledig försommardag i mängden då man städar garderoberna, sticker ut på landet eller åker till stormarknaden.
Traditioner tar tid att skapa, menar Katarina Ek-Nilsson. Våra andra högtider faller dessutom in naturligt i arbetsåret i det gamla bondesamhället eller är religiösa och har många hundra år på nacken, men den här dagen är det många som är osäkra på vad det är vi egentligen firar.
Ja, vad är det för speciellt med 6 juni egentligen? Om varje amerikanskt skolbarn kan rabbla självständighetsförklaringen utantill både framlänges och baklänges kan inte en medelålders hyfsat allmänbildad svensk journalist ge ett bättre svar om den svenska nationaldagen än att ”det är något med Gustav Vasa”.
En koll i historieböckerna visar dock att det var 6 juni 1523 som Gustav Vasa valdes till kung, Kalmarunionen upplöstes och Sverige blev ett fritt land (här bör vi kanske be om ursäkt till alla från Skåne, Halland och andra landskap som vi lämnade kvar på fel sida den dansk-norska gränsen och till alla finländare för att vi räknade in er i det fria Sverige).
En annan anledning är att 1809 års regeringsform antog just det här datumet.
Då infördes tryckfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet, och riksdag och regering fick större makt gentemot kungen som ett resultat av att Gustav IV Adolf nyligen hade avsatts.
Om denna vetskap får oss mer sugna att fira eller inte kan förstås diskuteras. Katarina Ek-Nilsson berättar dock att det även finns de som hittat på egna anledningar, till exempel att Sverige så länge har levt i fred.
Hon nämner också en grupp som faktiskt har något konkret att fira och det är alla nya svenska medborgare som uppmärksammas vid högtidliga medborgarceremonier just denna dag. Sannolikt betyder dagen mer för dem än för infödda svenskar, menar hon.
Extra högtidligt blir det kanske för de cirka 850 Uppsalabor som blev svenska medborgare förra året eftersom kronprinsessan Victoria närvarar under årets ceremoni vid Uppsala slott.
Och hon med sin fransktyskbrittiskbrasilianska bakgrund mer än någon annan visar väl att vara svensk mer har att göra med hur man känner sig än med hur ens släktrötter ser ut. Men ska vi ändå prata rötter var faktiskt hennes farfars farmor och namne drottning Victoria ättling till såväl Gustav Vasa som Gustav IV Adolf.
Trevlig nationaldag på er!