Dagens jubilar har sett mycket hända inom utbildningens område under alla de år han varit lärare. Birger Andersson går nu in på sitt 46:e år som pedagog. Han är född och uppvuxen på Kavarö, Öregrund, där hans pappa var småbonde med sex kor och en häst.
– Däruppe döptes folk efter byn de bodde i. Vårt tillnamn var Sole. När jag 50 år senare återvände kallades jag fortfarande ”Sole-Birger”.
Sin första arbetsinsats gjorde han som femåring, troligtvis utan sin mammas vetskap. Hans pappa byggde ett nytt hus i ett och ett halvt plan, och engagerade sonen som hantlangare.
– Jag minns att jag satt uppe på taket och tog emot taktegel han kastade upp till mig. Sedan lade jag dem på plats. Någon enstaka lyckades jag inte fånga. Då blev han arg.
Birger Andersson gick i skola i Öregrund, i en klass där det förekom mycket mobbning.
– Tjejerna sa inte många ord på de sex åren i låg- och mellanstadiet. Vuxenlivet blev också eländigt för många klasskamrater från den tiden. Knappt hälften finns i livet i dag.
På fritiden sportade han mycket, ofta med tre andra bondgrabbar från trakten. De bestämde sig för att börja gymnasiet i Uppsala, och som 17-åringar lämnade de bygden.
– Vi cyklade till Uppsala när höstterminen började, för vi ville ju ha cyklarna med, säger Birger Andersson som gick gymnasiet på Lundellska skolan, Skrapan.
Han bodde inackorderad på Geijersgatan, men hade svårt att vänja sig vid stadens ljud.
– Det blev alldeles fel. Jag passade inte i storstan, kunde inte sova om nätterna. Sedan flyttade jag ut till Börje, och då blev både sömnen och studieresultaten bättre.
Efter gymnasiet gjorde han värnplikten i Norrtälje, men har inga positiva minnen av den tiden.
– Töntigt och värdelöst! Man myglade, drack mycket sprit och berättade om vad man gjort på helgerna, oftast med stora överdrifter, säger Birger Andersson.
Han uppskattade repmånaden desto mer, och tror att han lärde sig mer på de två veckorna än under 15 månader som värnpliktig.
Efter lumpen började han läsa matematik vid Uppsala universitet och fortsatte av bara farten med fysik. Efter sin fil mag gick han lärarhögskolan i Stockholm. Våren 1968 var han färdig, och stod öga mot öga med sin första klass i en skola på Lidingö med slipstvång för manliga lärare.
Han hade egentligen tänkt ta en licensiat-examen i fysik, och läste på Fysikum parallellt med sitt första lärarjobb. Men han trivdes inte med miljön, som han upplevde som insnöad, och lämnade akademin.
Under sina tidiga år som lärare i Uppsala arbetade han i både Tunabergs- och Valsätraskolan, båda alldeles nybyggda, och Celsiusskolan.
1969 inledde han sin långa karriär inom volleybollen, och skaffade sig en elittränarutbildning. Han var spelare och tränare på alla nivåer från barn till elit under en tioårsperiod.
När han 1979 flyttade till Kalmar med familjen engagerade han sig i sporten där, och fortsatte som volleybolltränare och -spelare fram till 2006.
– Jag gjorde mitt sista SM-slutspel i beach volley när jag var 46, säger Birger Andersson som under sin aktiva tid bildade sex volleybollklubbar.
Efter skilsmässan från barnens mor lämnade han Kalmar och flyttade 2007 till Stockholm. Det var mest av en slump som han blev intresserad av dans, som i dag är en viktig del av hans liv.
– Jag hade inte dansat sen jag var 22 år, men i Stockholm gick jag en massa olika danskurser, bland annat i bugg och foxtrot. Jag har testat tango också, men det tyckte jag var lite svårt. Att dansa är ett trevligt sätt att träffa nya vänner, säger Birger Andersson som fortsatte som matematik- och fysiklärare i Stockholm.
För fyra år sedan återvände han till Kavarö och mantalsskrev sig där. Att gå i pension vid 65 var inget för honom. I stället har han slutit cirkeln genom att fortsätta arbeta full tid som lärare, åter i Uppsala. I dag undervisar han i matte och fysik vid Uppsala Internationella gymnasium.
– Min kontakt med elever och föräldrar har alltid varit fin, jag har haft lätt för att sätta betyg och göra prov. Och jag tycker fortfarande att det är kul att vara i skolan.