Dansen är ständigt närvarande

På slingrande vägar genom det uppländska landskapet närmar vi oss Saringe, där Silja Karlsson och hennes make Sten-Gösta levt, verkat och skapat i 40 års tid. De möttes på Konstfack i slutet av 1950-talet, förenade av sitt gemensamma intresse för konst och skapande. Hon gick den textila grenen, han teckningslärarlinjen.
- Jag var aldrig osäker på vilket konstnärligt uttryck jag skulle välja. Att arbeta i textil var självklart för mig, och har varit det ända sedan jag var barn.
Silja Karlsson hade som barn ännu ett intresse som också det har följt henne hela livet: dansen.
På en av de vackra spegeldörrarna i mangårdsbyggnaden sitter en gammal affisch som inbjuder till en uppvisning i Uppsala av danslärarinnan Blanche Wimmercrantz små balettelever. En av de små baletteleverna var Silja Karlsson, som började dansa balett redan som fyraåring.
- Jag har dansat hela livet sedan dess. Under en period i Holland sysslade jag med jazzbalett, jag har lärt mig sydamerikanska danser, och gått på buggkurs med Sten-Gösta. Vi gillar förresten folkdans också, och är medlemmar i Olands folkdansgille.
Silja Karlssons mamma hade karelska rötter, och engagerade sig starkt i de finska krigsinvalider som efter kriget vårdades på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
- Jag har bokstavligt talat vuxit upp med finska krigsinvalider. Mamma bjöd hem dem till oss, och jag minns hur de brukade sitta i vår trädgård på Floragatan, som ibland var full av gipsade soldater, säger Silja Karlsson, och berättar att hennes mamma även engagerade sig i ett barnhem i Stabby för finska krigsbarn.
- Naturligtvis tyckte vi fruktansvärt synd om dem, samtidigt som de på något sätt var spännande. De var så sorgsna och de hade mycket enklare kläder än vi. I dag tror jag att det var berikande för oss svenska barn att få ta del av deras öde.
Den vackra gamla gården med sin fantastiska glasveranda ligger på en höjd och är omgiven av betade marker. Här finns en spannmålsbod och en flygelbyggnad som fungerar som Silja Karlssons ateljé. Ladugården får ibland fylla funktionen som utställningslokal, både för hennes egna textilier och för makens oljemålningar.

Inne i huset, som uppfördes på 1870-talet, känns den speciella värme som bara brasved kan skapa. Det susar milt och fridfullt från den vita kakelugnen i vardagsrummet
- Som mest hade vi ett par hundra får. Numera arrenderar vi ut betet, så vi kan fortfarande höra lammens bräkande om vårarna, säger Silja Karlsson.
Den egenhändigt spunna ullen från fåren utgjorde grunden för hennes textila skapande. För det är främst som textilkonstnär Silja Karlsson har gjort sig ett namn. Men numera väver hon inte lika mycket som förr, utan har alltmer riktat in sig på broderier. I dag finns hennes arbeten representerade vid Nationalmuseum, Röhsska museet och ett flertal kommuner och landsting. Silja Karlsson har delvis ändrat sina uttryck och arbetar gärna med naturmaterial. Ivrigt hoppar hon upp ur fåtöljen för att visa några exempel som blir alltmer fascinerande ju mer man tittar på dem: små bildserier med fröställningar av olika slag, uppklistrade i fallande storlek.
- Jag kallar dem Homologa serier i variationer. Namnet har jag snappat ut från en rysk vetenskapsman som gjort sig känd för ordet "homolog", men som använde det i ett helt annat sammanhang, säger Silja Karlsson, som i dag gärna arbetar med naturmaterial som trä.

Under sina många konstnärsår har hon fått mängder av utmärkelser och stipendier som gjort henne stolt. Ett resestipendium på 1990-talet förde henne till ön San Michele, och hon talar drömmande om naturen på den legendariska ön, om utomhuskonserter, om fjärilar och fladdermöss i natten.
Av konstnärsstipendienämnden fick hon ännu ett resestipendium några år senare.
- Jag reste omkring på egen hand i Turkiet i några veckor. Det var en spännande upplevelse att resa runt med lokalbussarna och få besöka hantverkare och konstnärer i deras hemmiljöer ute i byarna. Och att få följa deras arbete med att spinna, väva och tova var förstås mycket inspirerande för mig, säger Silja Karlsson.

Dansen är ständigt närvarande

I textilkonstnären Silja Karlssons livsväv finns varp och trådar som varit beständiga från barndomen: kärleken till skapandet, dansen, och naturen.