Det är en av de riktigt varma junidagarna när UNT hälsar på hos Finn Poulsen i den smakfullt inredda våningen på Ewa Lagerwalls väg på Ulleråkersområdet. Här har han och livskamraten Birgitta Pettersson dock bara bott i tre år.
– Vi bodde i Ekolsund förut och stortrivdes där, men det blev tröttsamt att hantera över femtusen kvadratmeter gräsmatta och skotta snö.
Han ser annars ut att vara i fin form. Inte minst är han en bra berättare som har många minnen och anekdoter från sin långa verksamhet i Thalias tjänst. Han har en diger meritlista där han har varit regissör och teaterchef från norr till söder och tillbaka igen. Riksteaterns ensembler i Västerbotten och Växjö, Folkteatrarna i Göteborg och Gävle, Unga Riks, Stadsteatern i Uppsala och Länsteatrarna i Örebro och Västerås är några av anhalterna på hans resa.
– Jag har alltid brunnit för barn- och ungdomsteater, säger han med emfas.
Han kom också att göra stor skillnad i Uppsala under sin tid som teaterchef.
– När jag blev chef för Upsala Stadsteater (ett ”p” i stavningen då) införde vi kostnadsfri barnteater och vi kunde erbjuda gratis teater för alla barn i Uppsala kommun. Det är bland det som jag är mest stolt över.
Även samarbetet med Uppsalas vänort Tartu i Estland betydde mycket under hans tid som teaterchef här. Där mötte en helt annan värld. På den positiva sidan fanns ett stort kulturintresse, både bland befolkningen och de styrande.
I år är det hans eget 75-årsfirande som står i centrum, även om han inte tycker att det är så mycket att föra väsen om. Nästa år är det ett dubbelt firande, livskamraten Birgitta fyller 80 och de kan lägga till femtio år tillsammans. Fortfarande glimrar det till i ögonen när han pratar om henne. Hon var säkert en inte ringa orsak till att han flyttade till Sverige.
– Jag har aldrig längtat tillbaka till Danmark egentligen, men jag håller förstås kontakten och besöker Köpenhamn minst en gång per år. Mina släktingar tycker dock inte att jag pratar danska längre, möjligen den variant som talas på Bornholm, säger han med sin vackra brytning.
När han kom till Sverige fick han läsa in sig på svensk litteratur, kanske något av den litteraturkanon som vissa politiker efterlyst att nyinflyttade ska läsa.
– Men det var med stor glädje. När jag kom till Uppsala Stadsteater bestämde jag att vi bara skulle satsa på svensk dramatik. Största publiksuccén blev ”Markurells i Wadköping” där Sven Wollter spelade huvudrollen, i regi av Christian Tomner.
– Jag älskar klassikerna, och även den nyskrivna dramatik som jag har kommit i kontakt med under åren.
Av det sistnämnda betonar han särskilt samarbetet med Staffan Göthe och Staffan Westerberg.
– Båda är lysande teaterskapare, något jag verkligen uppskattar.
Han har fortsatt med att vara en stor kulturkonsument. Han och Birgitta ser mycket teater tillsammans.
– Som pensionär kan man ju välja, så vi går bara på det vi tror är bra. Som teaterchef var man mer tvungen att se allt. Fyrisbiografen är ett vattenhål också, vi ser mycket film där.
Finn Poulsen är också en ivrig läsare fortfarande. Vi pratar lite runt den omdiskuterade succéförfattaren Elena Ferrante som han tror är en pseudonym för ett kollektiv. Musiken spelar en viktig roll nu också.
– Inte minst är ju Uppsala en fantastisk körstad. Mina samarbeten med Stefan Parkman tillhör mina finare minnen.