Ja, förspelet till Christina Molnars tillkomst Àr sannerligen romantiskt sÄ det förslÄr, och hennes ungerska rötter har prÀglat henne pÄ mÄnga sÀtt. NÀr Ungernrevolten bröt ut 1956 flydde hennes pappa frÄn Budapest och hamnade i Australien dÀr han bodde i fyra Är.
â Mamma och pappa trĂ€ffades första gĂ„ngen i London 1959.
De gifte sig och bosatte sig i Jokkmokk, dÀr Christina och hennes bror föddes. Syskonen blev tvÄsprÄkiga, för hemma talades engelska eftersom fadern inte kunde svenska.
â Det mĂ„ngkulturella prĂ€glade mig och var tidigt en del av livet, sĂ€ger Christina.
Hon fick redan i unga Är se mycket av Europa, för hennes förÀldrar Àlskade att resa, sÀrskilt till Italien.
â Fast det hĂ€nde att jag var avundsjuk pĂ„ kompisar som fick Ă„ka husvagn i Sverige pĂ„ sommarloven.
Precis som mÄnga andra svensk-ungerska barn sÄ lÀrde hon sig aldrig sin pappas sprÄk.
â Han tyckte nog det var meningslöst. Dessutom bar han med sig sorg och ilska över Ungerns utveckling, sĂ€ger Christina som kĂ€mpar med att lĂ€ra sig ungerska pĂ„ egen hand. Hon förstĂ„r vad hennes ungerska slĂ€ktingar pratar om, men har svĂ„rt att sjĂ€lv delta.
â Fast nu har jag precis hittat nĂ„gra sprĂ„kkurser pĂ„ cd som verkar bra.
1968 kunde fadern till slut Ă„terse hemlandet. Hela familjen var med pĂ„, och hon fick trĂ€ffa den stora ungerska slĂ€kten för första gĂ„ngen. FrĂ„n början tog hon till sig âdet ungerskaâ, och Ă€r mĂ„n om att bevara sitt arv.
Hon besöker ofta slĂ€ktingar i Ungern och lagar gĂ€rna ungersk mat â töltött, fĂ€rsfylld paprika, Ă€r paradrĂ€tten.
â Basen i ungersk mat Ă€r paprika, tomat och lök. Bakverken Ă€r dĂ€remot komplicerade, som till exempel retes, som min farmor alltid bakade och som pĂ„minde om tysk apfelstrudel, sĂ€ger Christina, som planerar att nĂ„gon gĂ„ng i framtiden skriva en ungersk kokbok.
Familjen lĂ€mnade Jokkmokk och flyttade till Sundsvall, dĂ€r Christina vĂ€xte upp. Hon var intresserad av musik, dans och mĂ„lning. Efter studenten arbetade hon i sjukhuskök, inom livsmedelsbranschen och som au pair i Spanien medan hon funderade över framtiden. SĂ„ trĂ€ffade hon flickornas pappa, blev gravid, förĂ€ldraledig och medveten om att hon ville lĂ€sa vidare â till terapeut eller psykolog. SĂ„ med tvĂ„ smĂ„barn lĂ€ste hon in det naturvetenskapliga programmet pĂ„ Komvux och gick ut med toppbetyg.
â Jag fick kĂ€mpa ordentligt. Det var en stor sak för mig att fĂ„ börja med högre studier.
1994 flyttade hon till Uppsala, och kunde pĂ„börja sina efterlĂ€ngtade studier. Hon riktade in sig pĂ„ organisations- och arbetspsykologi som hon fann stimulerande och intressevĂ€ckande, och arbetade inom företagshĂ€lsovĂ„rd innan hon startade egen mottagning pĂ„ Ăstra Ă
gatan. För nÄgra Är sedan flyttade hon in till Institutet för kognitiv beteendeterapi i Uppsala, och driver mottagning med fem kolleger.
â Numera Ă€r jag Ă€ven intresserad av att arbeta med mĂ€nniskors kriser och utveckling. Jag förundras över hur folk kan ta sig igenom de mest otroliga svĂ„righeter. Trots att vi har sĂ„ mycket styrka som mĂ€nniskor, upphör jag aldrig över att förvĂ„nas över den mĂ€nskliga förmĂ„gan att komma igen.
En viktig Ă„terhĂ€mtningsplats Ă€r familjens hus i VemdalsfjĂ€llen. DĂ€r tillbringar hon gĂ€rna tid bĂ„de pĂ„ vintern och sommaren. Nu nĂ€r döttrarna vuxit upp har hon Ă„terupptagit mĂ„landet. En akvarellkurs pĂ„ Ăland för nĂ„gra Ă„r sedan blev avstampet.
â Till min förvĂ„ning mĂ€rkte jag att jag tyckte om att göra portrĂ€tt. Kanske hör det ihop med mitt yrke som ju handlar om att âseâ mĂ€nniskor. Och det Ă€r jag bra pĂ„.