Få präster har haft en så omväxlande och rik gärning som Gunnar Granberg. Vi träffas hemma hos honom i Gamla Uppsala, och trots att det är åtminstone 15 år sedan vi sågs ser han inte ut att ha åldrats nämnvärt. Han ler det där varma, goda leendet jag minns så väl, och förklarar att det är barnen som håller honom ung.
Han växte upp i en borgerlig miljö i Helsingborg, och berättar om en barndom där traditionella kyrkobesök vid jul ingick. Någon djupare kristen tro fick han inte med sig hemifrån:
– Den vägen sökte jag själv, säger Gunnar Granberg som fann sin kristna tro i slutet av 60-talet hos vänner med ett politiskt engagemang i vänsterrörelsen
– Det var i detta engagemang som jag såg att det kristna motivet lyste fram. Det lockade mig att söka vidare, vilket senare ledde fram till teologiska studier och min prästvigning, säger Gunnar Granberg som valde att läsa teologi i Luleå. Anledningen var dåvarande biskopen i där, Stig Hellsten, som han beskriver som en engagerad, innovativ och nydanande person. Bekantskapen med honom och andra teologer i Luleå blev viktig.
– Först efteråt har jag insett hur betydelsefullt det är att ha en mentor – jag hade flera på min första arbetsplats. Det är avgörande för hur man kommer att klara kriser och konflikter. Jag skulle önska att alla fick sådana mentorer som jag haft!
I Luleå träffade han en ung, vacker flicka när han var färdig präst. De förälskade sig i varandra, förlovade sig och såg fram mot en framtid tillsammans. Men hon fick en svår, obotlig sjukdom, hennes personlighet förändrades och hon hamnade i ett psykotiskt tillstånd.
– Hennes läkare rådde mig att bryta. Det var både en moralisk konflikt och en troskonflikt såtillvida att jag undrade om hennes sjukdom var Guds mening. Det var en oerhört svår tid. Under den här perioden tänkte jag ofta på Karin Boyes ord: ”Du är den bäste jag har. Ingen gör så ont som du”. Nu senare tolkar jag hennes rader som att det är känslan av förlust som ändå kan ge livet ny mening.
För att komma bort från allt som smärtade blev han sjömanspräst i New York, den första av många internationella tjänster.
– Jag var 27 år och var med om att bygga upp Svenska sjömanskyrkan. En helt ny värld öppnade sig och jag fick många kontakter. Det var en spännande tid, säger Gunnar Granberg, som samtidigt licensierade i amerikansk kyrkohistoria med fokus på black theology. Black theology är inte en anti-vit teologi utan bygger på traditionell kristen troslära men utgår från de vitas förtryck och rasism mot den svarta delen av mänskligheten, förklarar han.
Gunnar Granberg hade i New York professor James Cone som lärare, den mest framstående inom black theology, en teologi oavsett hudfärg för människor som varit förtryckta eller mariginaliserade.
Därefter fick han tjänst i Trinidad i Västindien, som han beskriver som ”en av de mest kosmopolitiska platserna i världen”.
– Där lever många raser, folkgrupper och religioner i en fantastiskt fin sammanhållning efter frigörelsen från kolonialmakten England.
Sedan följde tio år som präst i den svenska församlingen i Rom, som attaché vid svenska ambassaden och studier vid det påvliga Gregorianuniversitetet i Vatikanstaten, 1986 kom Gunnar Granberg till Uppsala som kyrkoherde i Vaksala. Han har även varit stiftsadjunkt med ansvar för ombyggnad och restaurering av kyrkobyggnader.
Under alla år har hans internationella kyrkliga engagemang varit stort. Han tjänstgjorde bland annat som utrikesadjunkt åt ärkebiskop Bertil Werkström.
– Jag for väldigt mycket utomlands under de åren. Jag representerade ÄB i många sammanhang, och fick internationella kontakter som jag fortfarande delvis har kvar, säger Gunnar Granberg som fortfarande deltar i internationella kyrkliga konferenser. Nyligen fick han ett erbjudande om att bli senior professor vid ett kenyanskt universitet.
Gunnar Granberg arbetar också med två böcker, däribland en antologi om ärkestiftets 850-årsjubileum som äger rum nästa år. År 1164 vigdes Stefan från Alvastra att bli den förste ärkebiskopen:
– Då låg Domkyrkan i gamla Uppsala. En rest av den återstår efter en svår brand, och är i dag församlingskyrka.
Om sitt andra skrivprojekt vill han inte nämna mer än att ”det är en annan väldigt bra bok”. Med tvekan avslöjar han sedan att den har internationell historisk bäring:
– Jag är ju kyrkohistoriker, säger han underfundigt.