Kyrkklockors ringande inramar passande nog intervjun med dagens jubilar, Svenska kyrkans högste andlige ledare Anders Wejryd. Han är nummer 69 i ärkebiskopslängden, och vi träffas i Ärkebiskopsgården i Uppsala. Det är en mycket varm dag, och han kommer precis från Småland. Där har han tillbringat en del av semestern med att göra små bilutflykter med sin mamma och sina mostrar.
– Mor blir 90 i vinter och vill inte själv köra bil så långt längre, säger han kärleksfullt. När vi ska fotografera honom får han av sin pressekreterare Ewa Almqvist förslaget att bära ämbetsskjortan, vilket ärkebiskopen omgående avfärdar:
– Jag har semester och har inte burit den på flera veckor.
I den skuggiga ärkebiskopsträdgården bjuder Anders Wejryd på päroncider medan han berättar vidare om sin sommar. Han har sett Nils Holgerson på Västanå teater och njutit av friden i sommarvistet i Bergslagen, där han pysslat med huset, klippt gräs och umgåtts med barnbarnen.
– Och jag har ägnat rätt mycket tid åt att försöka skriva färdigt en liten bok, en andaktsbok med en bibel- eller psalmvers för varje dag på året som följer kyrkoåret. Jag tycker det har saknats en andaktsbok som är enkel och nutida. Det har varit lite paradoxalt, för i vanliga fall tänker man ju på att åren blir allt kortare ju äldre man blir. Men ska man skriva om årets dagar så är de många, säger Anders Wejryd, och gör en liten utvikning kring kyrkoåret.
– Det är som en andlig kostcirkel. Man är tvungen att läsa/äta sådant man inte tycker om, men som är nyttigt och till och med bra.
Anders Wejryd växte upp i Björksta mellan Uppsala och Västerås, och hans bakgrund skiljer sig från de flesta andra ärkebiskopars. Här finns inte generationer av präster även om familjen i dag inrymmer fyra präster, förutom honom själv systern, dottern och en sonhustru.
– Farsan var statarbarn och blev så småningom pastor i Svenska missionsförbundet. När jag var fyra år blev han präst i Svenska kyrkan.
Efter Nanna- och Balderskolorna i Uppsala tog han studenten i Västerås. Hans ursprungliga plan var att antingen läsa medicin eller börja på Handels, men det blev till slut teologistudier i Uppsala. Anders Wejryd prästvigdes 1972 för Västerås stift. Han var först kyrkoherde i Munktorps pastorat och sedan i Arboga.
– Jag är ingen karriärist. Mitt mål var att bli en bra präst på landet, och därför disputerade jag aldrig.
Efter många år som församlingsherde handplockades Anders Wejryd 1987 till Ersta diakonisällskap i Stockholm. Där verkade han fram till 1995, då han utsågs till biskop i Växjö stift. Anders Wejryd blev historisk då han 2 september 2006 tillträdde ärkebiskopsämbetet som den förste biskop som inte utsetts av staten utan av kyrkan själv. Under sina år som ärkebiskop har han bland annat engagerat sig i miljöfrågor, och tog initiativet till Interfaith Climate Summit, ett interreligiöst möte med företrädare för olika religioner som hölls i Uppsala 2008. Anders Wejryd agerade också för att kyrkan skulle behålla den statliga vigselrätten och införa samkönade vigslar.
Om man läser ärkebiskopens blogg får man klart för sig hur skiftande ämbetet är. I bloggen samlas stort och smått. Han träffar blivande präster i Lund (och gläds åt den goda rekryteringsbasen), deltar i ett exekutivsammanträde med Kyrkornas världsråd, skriver om övertaliga kyrkor, han deltar i prinsessan Lilians begravning, han tar emot den nye ärkebiskopen av Canterbury och konstaterar då i sin blogg att England och Sverige delar ”den nödvändiga och säkert smärtsamma omorienteringen från att ha varit majoritetskyrkor till att nu bli kyrkor som ska evangelisera genom sitt kyrkfolk och genom hela sitt kyrkoliv”.
Han har ett år kvar på ärkebiskopsstolen men känner ännu inte av någon uppbrottsstämning.
– Jag ska jobba ett helt år till, ett ärkebiskopsval är ju en utdragen process.
Nu närmast ska han träffa läronämndens sekreterare här i Ärkebiskopsgården. De ska granska motioner till årets kyrkomöte, och se om det är några som kan ha läromässiga följder, berättar han. Men sedan far han i väg till huset i Bergslagen igen. Han och hustrun ska passa barnbarnen Joar, Hjalmar och Saga som till vardags bor i Norrköping.
Sin födelsedag firar ärkebiskopen i tjänsten, i norska Mo i Rana, där det ska hållas ett stort kyrkligt möte om samerna och frågor om urbefolkningar.
Innan Anders Wejryd går i väg till mötet med läronämnden frågar jag om det händer att han hajar till och inser att han faktiskt är ärkebiskop.
– Ja! jag är fortfarande väldigt, väldigt förvånad.