Yvonne Fridström började jobba på pappa Stens tryckeri redan som 17-åring, och trots att hon flera gånger tänkt pensionera sig har hon ändå alltid blivit kvar på Wikströms tryckeri AB. Vi går en runda i de stora lokalerna: luften i tryckeriet är så där typiskt oljig. I ett mindre rum har Yvonne Fridström skapat ett litet museum med äldre verktyg och redskap som använts i tryckeriverksamheten.
Hon är född i Uppsala, och fram tills hon var sju år bodde familjen på Stamgatan i Rickomberga. Hennes pappa Sten Eriksson arbetade på Almqvist & Wicksells tryckeri, men fick sedan jobb som faktor på Norrtelje Tidnings civiltryckeri. Yvonne Fridström gick i skola i Norrtälje.
– Jag älskar siffror och tyckte att matte var roligt. Men jag hade svårt med språk, säger Yvonne Fridström, som fortsatte läsa vid Tekniska skolan i Uppsala, där hon bland annat lärde sig bokföring och stenografi. Under studieåren bodde hon hos sin farfar i Uppsala och veckopendlade till Norrtälje. Efter skolan jobbade hon en tid i växeln och tog emot annonser på Norrtelje Tidning.
1957 köpte hennes pappa ett tryckeri grundat 1917 som låg på Järnbrogatan 32.
– Det kostade 40 000 kronor. Det var väldigt mycket pengar då, säger Yvonne Fridström, som tog emot beskedet om flytten tillbaka till Uppsala med blandade känslor.
– Jag var 16 år och det var förstås hemskt att flytta från kompisarna i Norrtälje. Vi gick ofta ut och dansade tillsammans.
Yvonne Fridström började arbeta på pappas tryckeri, Wikströms, som i början mest tryckte blanketter.
– Eftersom det bara skilde 20 år mellan honom och mig kom vi bra överens. Han kändes mer som en kompis än en chef eller pappa. Vi jobbade hårt. Mycket fritid var det inte, utan på lördagar och söndagar satt jag och plockade ihop block och gjorde pärmar. Det var min fritidssyssla.
Under den första tiden i Uppsala återvände hon varje lördag till Norrtälje och kompisarna där, först via Lännakatten till Rimbo och sedan via buss. Sin make Ulf träffade hon på en danstillställning i Furusund.
– Vi fick tidigt barn, men jag har aldrig varit mammaledig. När jag jobbade ställde min mamma upp och passade barnen. Det var så på den tiden.
1968 flyttade Wikströms tryckeri till nya lokaler på S:t Persgatan 22, mittemot mejeriet. Samma år kom hennes bror Hans-Olov Eriksson med i firman.
– Han hade massor av idéer och var på många sätt en föregångare. Det blev mer fart, och vi skaffade en offset-press, minns Yvonne Fridström.
I dag finns det lilla framgångsrika familjeföretaget sedan 1983 i lokalerna på Kungsgatan, med tre generationer representerade. Yvonne Fridströms dotter Åsa Grünewald driver företaget där även ett av hennes barnbarn jobbar.
– I samma veva som vi flyttade till Kungsgatan byggde vi bokbinderiet. Flest anställda hade vi i början av 90-talet, med 32 anställda mot 21 i dag. Det är en tuff bransch, men jag tror att vi har kunnat överleva tack vare att vi har varit försiktiga.
Yvonne Fridström och hennes man brukar ta ledigt några dagar en gång i månaden och åka upp till sitt fritidshus i Härjedalen.
– Vi köpte ett hus från 1920-talet och har gradvis jobbat med att rusta det. Min make är väldigt händig och duktig på att reparera och dona.
Att pensionera sig har ”liksom inte blivit av”:
– Något av det värsta jag vet är när folk utbrister: ”Jobbar du KVAR”? Ärligt talar vet jag inte om det skulle kännas bra att gå hemma hela dagarna. Jag försökte gå ner på halvtid när jag fyllde 65, men hade jämnt göra hela tiden i alla fall. Sedan är det nog så att jag innerst inne känner ett starkt ansvar för företaget – inte för att jag inte tror att ungdomarna klarar det. Det bara är så.