Drömmen om ett liv som cowboy tog sin början när han var i tioårsåldern och läste om Buffalo Bill. Men till skillnad från många andra pojkar med samma drömmar har Sigvard Söderström inte bara lyckats hålla cowboydrömmen vid liv utan också sett till att förverkliga den. Han är yngst av sju syskon och växte upp i Hassela i Hälsingland. Familjen hade ett kombinerat jord- och skogsbruk, och han fick tidigt börja hjälpa till.
– När jag var elva fick jag börja köra släpräfsa med häst, och som 15-åring arbetade jag i skogen med pappa.
Sin militärtjänstgöring gjorde han vid kavalleriet i Skövde.
– Även om K1 var avhästat då så fanns det fortfarande många hästar kvar när jag ryckte in. Det var på kavalleriets ridskola jag lärde mig att rida.
En dåvarande flickvän påverkade honom att börja plugga på NKI, där han gick en teknikerkurs. Praktik skaffade han på vägförvaltningen och Kartverket. 1971 fick Sigvard Söderström anställning vid gatukontoret i Uppsala, där han ansvarat för gatuunderhåll och asfaltplanering för hela kommunen fram till pensioneringen.
– Under 60- och 70-talen red jag bara sporadiskt, men 1980 började jag rida på allvar igen och har gjort det sedan dess. Jag har alltid haft en stor passion för hästar och hundar, ja, djur över huvud taget, säger Sigvard Söderström och kastar en kärleksfull bild på borderterriern Tellus, som diskret dragit sig undan i skuggan i ett hörn av villaträdgården.
Sedan 30 år prenumererar han på tidskriften Western Horseman, som handlar om ranchliv i vid bemärkelse, men även innehåller annonser från rancher som tar emot folk som vill jobba med boskap eller jaga.
– Jag har besökt USA 14 gånger och arbetat på rancher i Östra Wyoming och i trakterna kring Klippiga bergen, säger Sigvard Söderström, som omtänksamt ser till att mitt juiceglas ständigt är påfyllt denna varma julidag. Och apropå juice – en av de kulturkrockar i Västern han berättar om kretsar just kring ”kopojkarnas” frukostvanor.
– De äter en rejäl frukost, med gröt, köttbullar, stek och pannkakor. Men de tar aldrig med sig matsäck, utan bara vatten. Och sedan jobbar de utomhus i 7–8 timmar. Jag såg till att åtminstone få med mig smörgåsar att äta under dagen, säger Sigvard Söderström. Norrlänning som han är hade han i början dessutom svårt med att förlika sig med det svaga, amerikanska kaffe, som användes som måltidsdryck.
Han är en god berättare, och snart lyssnar jag fascinerad på cowboyhistorier om förlupna kor, om det intrikata samarbetet mellan häst, hund och ryttare, om ritter på 1 500 meters höjd i Klippiga bergen och de spillror av shoshone- och paiutestammarna som fortfarande finns kvar i området.
Här ligger gårdarna ensligt, och hela samhället bygger på att grannarna hjälper varandra med förflyttningarna av boskapen. Därför ägnar folk större delen av våren åt att fösa varandras kor.
Sigvard Söderström har flera gånger hållit föredrag om sitt cowboyliv på Brantingsbiblioteket, ”och dragit fler besökare än Birgitta Dahl”, inflikar hustru Monika.
– Korna kan beta i 5–6 dar på samma ställe. Sedan måste man flytta dem, dels för att de inte ska beta sönder marken, dels för att få undan dem från insekter. En man kan flytta en ko, två kan flytta två kor, men tre man kan flytta tusen. Det gäller att få koll på ledardjuret.
Men också här i Sverige får han utlopp för sin stora passion. En gång i veckan åker han ut till Göran Gauffin i Hammarskog utanför Uppsala, och hjälper till att samla ihop 150–160 mjölkkor.
– Det är ett utmärkt sätt att hålla kunskaperna levande.