Detektiv med bra väderkorn för väskor

Ett yrke som bagagedetektiv är omväxlande. Devang Parekh träffar många människor och de flesta är mycket tacksamma när de får tillbaka sin väska.

Devang Parekh är bagagedetektiv på Arlanda och fyller 40 år. I bagaget sitter sonen Ravi och snett bakom storebror Siddhart.

Devang Parekh är bagagedetektiv på Arlanda och fyller 40 år. I bagaget sitter sonen Ravi och snett bakom storebror Siddhart.

Foto: Nina Leijonhufvud

Uppsala2010-01-12 10:10
Folk som jobbar på Arlanda brukar­ oftast ha komplicerade engelska yrkestitlar. Det gäller inte Devang Parekh. Han är bagagedetektiv, ­vilket får många att associera till Lasse Åbergs första film om Stig Helmer Olsson, Sällskapsresan, där hans resväska kommer på avvägar.

Devang Parekh är född i Calcutta­ och kom till Sverige som liten på 1960-talet. Pappa arbetade med mine­ralkemi på Sveriges ­geologiska undersökning­, SGU, då baserad i Stockholm.
- Vi bodde några år på Frejgatan innan vi flyttade till en villa i Täby kyrkby.
Som pojke drömde han om att bli lokförare eller möjligen busschaufför. Han var idrottsintresserad och spelade bland annat fotboll och ishockey. När SGU utlokaliserades till bland annat Uppsala flyttade familjen hit 1981.
- Jag var elva, i en känslig ålder, och minns att jag inte ville flytta från kompisarna.

Familjen Devang bosatte sig på Gitarrvägen, och snart fick han nya vänner. Men någon mer ishockey blev det inte, däremot fotboll i Sunnersta AIF.
- Rätt snart fick jag klart för mig att det var bandy som gällde här i stan. Eftersom jag blivit rätt duktig­ på skridskor, så började jag spela bandy i Sirius, säger Devang Parekh.
Han tyckte inte att skolan var särskilt rolig, men ju äldre han blev, ju mer uppskattade han skolarbetet.
- Jag gick på Skrapan och mina lärare där betydde mycket för mig.

På somrarna jobbade han i kassan på dåvarande B&W, och fick sedan sommarjobb som receptionist på dåvarande Flyktingbyrån i Uppsala.
- Min mamma var socialsekreterare där. Jag var receptionist två-tre somrar. Den sista tiden arbetade jag med fördelning av flyktingbostäder i Storvreta. Det var mycket konkret och praktiskt: jag flyttade möbler och städade. Då, under 80-talet, kom många iranier och armenier hit.

Fortfarande var han osäker på framtiden, och funderade på att följa­ i mammas fotspår och bli socialsekreterare.
- Fast många i min omgivning tyckte att jag hade en naturlig fallenhet för att undervisa, och borde bli lärare.
Så efter gymnasiet gick han lärarutbildningen, med bland annat en fil kand i religionskunskap. Han jobbade som lärare på Bäcklösaskolan och på Valsätraskolan, men insåg snart att han inte var tillfreds med att stanna i skolan hela livet.
- Jag ville göra något annat.

Medan han funderade på vad åkte han till Indien med en vän. I Bombay träffade han sin blivande hustru. Det unga paret satt på coffeeshops och ­fikade varenda dag.
- Efter fyra-fem träffar kände vi att det var allvar. Jag trodde inte jag var den typen som gifter sig. Men sånt där händer när man minst anar det.
Paret vigdes i augusti 1995 i en hinduistisk bröllopsceremoni. I november samma år kom hustrun till Sverige.
- Det var jättemycket snö då, precis som nu, så mycket att ytterdörren en morgon inte gick att öppna. Åren 1995-98 var en fin period i mitt liv. Vi reste mycket i Sverige för att hon skulle lära känna landet och männi­skorna. Bland annat tandemcyklade vi på Gotland.

1998 fick han jobb på dåvarande Luftfartsverket ("ett statligt jobb som sedan blev halvstatligt och därefter privat").
Devang Parekh trivs med jobbet­ och berättar entusiastiskt om sin spännande arbetsplats och jakten på försvunna resväskor. Bland mycket annat har han lärt sig att om ett äkta par förlorat en väska så är det klokast att vända sig till hustrun.
- Kvinnor har bättre komihåg, och vet till exempel att det sitter en blå rosett runt handtaget eller en röd ­dekal på sidan.
Han har också fått lära sig att ta emot ovett från ilskna resenärer.
- Folk kan vara väldigt upprörda. Har de inkvarterats på ett dåligt hotell och väskan dessutom är borta har de naturligtvis behov av att prata av sig, säger Devang Parekh.

90 procent av allt förlorat bagage­ återfinns inom två dagar, berättar han.
- När jag ringer och berättar att bagaget kommit till rätta får jag ofta ursäkter. Folk skickar dessutom tackkort och blommor. Jag minns speciellt en professor från Luleå som förlorat bagaget i Hongkong. Hans väska återfanns efter två veckor och han var så tacksam över det att han skicka­de mig en hel låda med norrländska ­delikatesser.
PERSONLIGT
NAMN: Devang Parekh.
AKTUELL: Fyller 40 år DEN 14 januari.
YRKE: Bagagedetektiv (spårar incheckade väskor och bagage på vift).
FAMILJ: Hustru Sheetal, sönerna Jay, 11, Siddhart, 8, Ravi, 4 år.
BOR: På Cellovägen i Uppsala.
BAKGRUND: Grundskollärarexamen 4-9, SO-ämnen.
ENGAGEMANG: Fackligt aktiv inom fackförbundet ST. Styrelsemedlem för ST i bolaget Menzies Aviation Sverige AB.
INTRESSEN: Umgås med familjen, träffa vänner, sport, musik, kultur, resor, matlagning, speciellt indiska grytor.
OM SIG SJÄLV: Lojal, snäll, trofast, uppskattar trygghet.
UPPSKATTAR HOS ANDRA: Lojalitet och ärlighet.
MOTTO: Delad glädje är dubbel glädje.
DOLD TALANG: Behärskar de komplicerade reglerna för cricket.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om