– Döden skrämmer många. Den är lite tabubelagd att prata om. Men döden är lika naturlig som att vi föds, säger Maria Mare.
Hon har tagit hand om hundratals patienter under de senaste åren. De har varit från sexton till nittiotre år gamla. De har haft olika bakgrund och lidit av olika sjukdomar. Men de har haft en sak gemensamt: Alla har varit svårt sjuka – döende. Och Maria Mare har hjälpt dem att hantera insikten om att snart kan livet vara slut.
– Vissa stannar bara några timmar här, andra flera månader, säger hon.
Maria Mare är 35 år gammal men ger intrycket av att ha betydligt större livserfarenhet än vad många lyckas få under en hel livstid.
Hon har jobbat som sjuksköterska i tio år. Först på lungavdelningen och de senaste tre och ett halvt åren på hospice på Kronparksgården i Uppsala.
Maria Mare berättar att många yngre brukar fråga henne hur hon orkar känslomässigt med sitt jobb. Men de flesta reaktionerna hon får är rent positiva. Många tycker att hon är stark som klarar av det.
– Jag tror att de flesta som jobbar här har sökt sig hit av en anledning. Det är inte något man bara halkar in på. Jag var nog inte rädd för döden innan jag sökte till hospiceavdelningen. Då hade jag inte valt att jobba med det jag gör, säger hon.
Hon glömmer aldrig den första patient hon hade som avled: en lungsjuk man som hon vårdade under praktikperioden. En dag när hon började sitt arbetspass var mannen död.
– Jag minns att jag hade svårt att hantera situationen. Det är något speciellt med den första. Precis som att en barnmorska inte glömmer det första barnet.
I ena hörnet av rummet står ett akvarium, i det andra en soffgrupp. Det är inrett med plastmattor, lysrör och kritvita väggar, men ändå ovanligt dekorerat för att vara på ett sjukhus. De anhöriga får lov att sova över. Och det finns till och med ett bubbelbad. Maria Mare är ansvarig för omvårdnaden, men en stor del av jobbet handlar om att bara finnas där för dem som behöver prata. I dag tar hon hand om tre cancersjuka kvinnor i medelåldern.
– En av dem har en väldigt stark ångest, så vi stöttar henne med läkemedel och närvaro.
Ibland smittar ångesten. Särskilt när hon har lätt att relatera till patienten – till exempel om de är jämngamla eller har barn som är i samma ålder som hennes egna.
– Det är alltid tragiskt när någon dör, men det är alltid tuffare med unga människor. Så tror jag att alla känner, säger hon.
Många av de döende patienterna öppnar sig också på ett annat sätt när de förstår att tiden är på väg att rinna ut – och hon kommer närmare dem på ett sätt hon annars inte skulle göra.
– Det är ofrånkomligt att inte reflektera över sin egen död. Nuförtiden är jag tacksam på ett annat sätt över att min familj är frisk.
Samtidigt säger hon att det är viktigt att kunna stänga av de jobbiga känslorna för att kunna göra ett bra jobb.
– Jag är inte mer än människa, men jag måste också kunna hantera det på rätt sätt. Det är inte min sorg när någon av patienterna dör. Om jag går runt och mår dåligt kan jag inte vara ett stöd för de anhöriga. När jag går av mitt pass