Klockan halv fyra dras de röda sammetsgardinerna för i Menanders kor, ett av de många små kor som löper längs Domkyrkans sidor. Rummet är litet, inrett som vilket vardagsrum som helst, med fåtöljer, bord och en hatthängare i hörnet.
Det stora glasfönstret och den påträngande kylan som sipprar genom stenväggarna påminner dock om att man är i en kyrka.
Under bordet står även en låda med en bibel, en psalmbok och en kartong med pappersnäsdukar.
Här pågår det enskilda själavårdssamtal, en drop-instund för själen. En präst eller diakon sitter i koret och tar emot konfidenter, oavsett tro eller icke-tro, under skydd av strikt tystnadsplikt. Den som vill bikta sig måste komma när en präst är på plats.
– Man ska kunna få själavårdssamtal i alla kyrkor inom Svenska kyrkan, och vi är stolta över att kunna erbjuda en samtalsstund varje dag, säger prästen Kristin Windolf Granberg.
Hon är sedan helt nyligen samordnare för de dagliga samtalen.
Samtalstimmarna är välbesökta.
– Varje samtal pågår i ungefär trettio minuter, så man hinner med två–tre per dag, säger Kristin Windolf Granberg.
Harriet Sundström, diakon med många års erfarenhet av själavårdssamtal, konstaterar att behovet är stort.
– Ibland sitter någon och väntar på sin tur. Det har bara hänt ett par gånger att ingen har kommit, säger Harriet Sundström.
Både hon och Kristin Windolf Granberg menar att det är svårt att måla upp en bild av den genomsnittliga besökaren. De har dock noterat att många är yngre, studenter eller nyligen examinerade. Detta tycks bero på antalet studenter och unga arbetande i området, och Domkyrkans egen dragningskraft.
Det är lika svårt att generalisera om samtalsämnena men ofta är de av akut karaktär.
– Det är människor som har ett stort behov av att prata. Det gemensamma temat är relationer – i nutiden eller sådana som man lämnat bakom sig men inte blivit klar med.
– Vi är lyssnare, man kan även säga att vi är professionella närvarande människor. I vårt samhälle förväntas man vara sin egen lyckas med. Men här får man komma som man är och vi tar emot, utan att i första hand ge råd. Många gillar också trygghetskänslan av att prata med en präst eller diakon. De vet att samtalet aldrig kommer nämnas på grund av våra strikta tystnadsplikt, säger Kristin Windolf Granberg.
Själavårdssamtal är inte detsamma som bikt, men det kan ibland sluta med att konfidenten biktar sig för prästen.
– Om ett samtal avslutas med bikt så är det ofta på den enskildes initiativ. Det är ett behov som konfidenten ska känna själv.
Människor kommer även med mer konkreta problem.
– Handlar det om till exempel ekonomiska bekymmer så kan vi berätta om vart man kan vända sig för att få hjälp.