Linnea Ripenberg kommer lugnt strosande till mötesplatsen, men det är egentligen allt annat än lugnt just nu. Yngsta barnet håller på att skolas in på förskola och själv har hon sagt upp sig från sitt arbete på studieförbundet Ibn Rushds huvudkontor i Stockholm för att i stället starta eget företag ihop med sin man.
– Jag har inte hunnit reflektera över det här med att fylla 30. Det har varit så mycket annat, säger hon, men tillägger att släkten nog förväntar sig någon form av firande.
Linnea Ripenberg har länge drömt om att få vara sin egen och ser fram emot att nu få prova det på riktigt. Hon och hennes man är båda engagerade antirasister och företagsidén är att det på samma sätt som det finns genuspedagoger som hjälper förskolepersonal med hur man ska jobba med genusfrågor även borde finnas behov av stöd till personalen när det gäller frågan om rasifiering av barn.
Linnea Ripenberg berättar att de vill jobba med att höja kunskapen i frågan och pekar på att vuxna omedvetet kan gå in i fällor både när det gäller genus och rasifiering.
– På samma sätt som man börjar prata om och fokusera på en flickas klänning kan man börja fokusera på håret om barnet har afrokrulligt hår. Det blir fel fokus, även om man inte menar illa.
När hon är ute med sina egna barn, som har en somalisk pappa, kan hon ibland märka av just sådant när hon träffar människor.
– Det kan bli väldigt mycket fokus på barnens utseende, med de mörka ögonen och håret, säger hon.
Tanken är att hennes man också ska jobba i företaget så småningom. De har arbetat tillsammans tidigare när de båda, som sedan tidigare var ytligt bekanta med varandra, för ett antal år sedan träffades under arbetet med Förorternas riksdag, Forix.
Under två år jobbade de i projektet, som gick ut på att öka samhällsengagemanget för ungdomar i förorter runt om i landet. Linnea Ripenberg känner såhär efteråt att det var mycket i projektet som hade kunnat ske på ett annat sätt.
– Det finns många fällor man kan gå i när man jobbar med förortsungdomar. Man fastnar i en massa klyschor som att de saknar fritidsgård och förebilder. Det blir en ibland kränkande generalisering av deras föräldrar som frånvarande föräldrar. Mycket av det här kan till och med bli kontraproduktiv.
Men på slutet av projektet började de uppmärksamma problemen och då började saker vända.
– Jag är stolt över många av sakerna vi gjorde då, säger hon.
Det märks på Linnea Ripenberg att hon är van att vrida och vända på argument. Flitiga läsare av den här tidningens ledarsidor känner säkert igen efternamnet, då mamma Maria är debattredaktör och ledarskribent på UNT.
– Det var väldigt mycket diskuterande hemma. Det blev mycket politiska diskussioner och jag fick träna mig mycket i argumentation, säger hon.
Själv har hon inte någon längtan till den offentliga debatten då hon menar att debatten kring de frågor som hon själv är engagerad i ofta varken blir saklig eller konstruktiv. Inte heller partipolitiken lockar.
– Jag definierar mig inte som höger eller vänster. Jag tycker att det är ett lite förlegat. Man måste hitta nya vägar – det finns många frågor som varken är höger eller vänster, säger hon.
Att fortsätta sitt samhällsengagemang genom att vara egenföretagare skrämmer henne inte, även om hon har blivit varnad för att det kan vara tufft ekonomiskt.
– Vi behöver inte begränsa oss till den ursprungliga idén. Vi kan föreläsa och göra andra saker vi är bra på, säger hon.